När jag lyssnar på Martins Mc Fauls mjuka och levande låtar föreställer jag mig ett kalt, litet kök i en etta på Söder. Solen har just gått upp och värmer i strimmor på golvet. Runt om mig sitter resterna av en loj efterfest med för långt, ostyrigt hår, batikfärgade tröjor och utsvängda jeans. I skräddarställning […][...]

”Mechanical” ljuder i hörlurarna och det monotona, trummaskinsdrivna, kompet lägger takten för mina steg. Kvällen till ära har jag blå strumpbyxor och blå mascara. Luften är tung av dimma och tonen från blå timmen färgar hela världen i indigo. ”Glorious” smeker mig. Hade jag hörselspröt skulle de kröka sig av njutning. Ett högt tempo och […][...]

En torr stråke förs sakta över fiolsträngen kring stallet på fiolen. Det skär i öronen. Plötsligt hör jag Rufus Wainwrights vackra röst. Som tar all plats. ”Agnus Dei” låter överallt. Han gestaltar en vacker uppsjungning och tänjande av stämband till orientaliska instrument, som i sin tur också värmer upp. Till en början. För sen blir […][...]

”I just can't sit still” sjunger Cecilia Nordlund på sitt okonstlade, självsäkra sätt och sammanfattar känslan jag får av att lyssna på Monkeystrikes. Hon tycker själv att det är som att få en örfil, fast av en apa. Jag har funderat en del över det, håller kanske med. Monkeystrikes är ett explosivt band, överallt smäller […][...]

David Sandström, med sina rötter som trummis i det legendariska hardcorebandet Refused, hyvlade av den stela Stureplanspubliken med sina poppigt svängiga, men bitvis ganska hårda kampsånger, under kristallkronorna på Riche en sen natt i förra veckan. Stämningen var på topp längst framme vid scenen, det fanns en njutning av att se David med sitt fina […][...]

När jag lyssnar på The Chrysler dyker så olika saker upp i huvudet att jag nästan blir yr i det ändå stillsamma och njutsamma tillstånd jag hamnar i. Jag njuter av att hitta nycklar i musiken. Nycklar till saker jag hört tidigare elller upplevt själv. Det är som att ett modernt Beach Boys finstämt kompar […][...]

Hos Convoj finns det där direkta anslaget som gör att man, rakryggad och med sinnena på helspänn, koncentrerat lyssnar igenom musiken och tar till sig den på en gång. Den minimalistiska designen som omger skivan speglar av sig i musiken. Här snackar vi raka rör och inget sus eller dus. Refrängen i ”Glory Hole” är […][...]

Det här handlar om Frida och hennes piano. Hela vägen. Förutom i ”Come Another Night” då hon spelar med ett helt band. Det svänger till ordentligt och Frida påminner om den fantastiska, 70-tals souldiscodrottningen Doris. På resten av plattan spelar Frida piano och sjunger. Sjunger så det skallrar i huvet. Pianot går gärna i tretakt, […][...]

Man har alltid haft ögonen på Jenny. Hennes självklara frontfigur i det arty popbandet First Floor Power har på något sätt alltid fascinerat mig. Hon tar alltid plats utan att vara kaxig. Och hon verkar alltid bära runt på en väldig massa integritet utan att verka tråkig. Men även det fria kan säkert bli trist […][...]

Band kommer, band går. Vissa försvinner, andra består. Vissa får oförtjänt mycket snack omkring sig, andra får för lite. Ett band som förtjänar varje lovord är faktiskt Consequences. Deras egentillverkade 5-spårsskiva ger mig flera anledningar att tro på att de har mycket att ge framöver. ”Please Wait” välkomnar mig med öppna armar direkt in till […][...]