David Sandström, med sina rötter som trummis i det legendariska hardcorebandet Refused, hyvlade av den stela Stureplanspubliken med sina poppigt svängiga, men bitvis ganska hårda kampsånger, under kristallkronorna på Riche en sen natt i förra veckan. Stämningen var på topp längst framme vid scenen, det fanns en njutning av att se David med sitt fina och glada (!) band spela just där. I hörnen såg man hur en del av de slipsbeklädda stammisarna rynkade sina finansanalytiska pannor. Två världar möttes. Det bidrog till att jag, leendes, njöt lite extra av en väldigt härlig konsertupplevelse.

David har hängt med under en lång period men det var först när hans mamma och pappa tyckte att de låtar David knåpat ihop på egen hand var fantastiskt bra och behövde ges ut som han började uppfattas som låtskrivare av en större skara. Föräldrarna skrapade ihop det som behövdes, startade skivbolaget Morsan och Farsan AB och skivor började släppas. De musikaliska vändorna har gått i olika riktningar men med ”Go Down” tycker jag att Davids låtskrivande har hittat hem på något sätt.

Skivan inleds med ”Buckle Up”, en låt som kommer obeskrivligt nära. ”The Fatville Treaty” känns redan som en modern klassiker. Melodin är så inbjudande och svänget charmerande. Refrängen är i sin tur medryckande på samma sätt som hitorienterad britpop.

Överlag är detta en popskiva som vill väldigt mycket och som känns i magen. Exemplen är flera; ”Crotch of the Saturday Night” är härligt poppig, ”Gather Round” stoltserar med sin underbart klockrena pianoslinga, ”Here’s For Summer” kommer med en hook som känns perfekt för barfotasprång i strandkanten.

De lite mörkare spåren ser lite olika ut, ”Move Along” är drömsk och mjuk i syn dysterhet, Davids cover på Stina Nordenstams ”Get On With Your Life” är läskigt stark och brutalare än originalet.

”Puppet Arms” flirtar med disco på samma vis som Kent gjorde på sin förra skiva. Jag gillar bättre när det är rått och akustiskt. Jag gillar framförallt det desperata hos David och det försvinner när hans uttryck här istället blir lite för tillplattat och snällt.

Rosade Frida Hyvönen hjälper sin gamla vän och sjunger så att det låter sjukt bra på ”A Greater Sum”.

De avslutande låtarna är lite bleka i jämförelsen med den starka inledningen. Men som helhet kommer David med löften om fler grymma livespelningar och fina stunder med ”Go Down” som ett soundtrack till en solig sommar.