What’s The 411? går efter kassettbandsmallen, där halva skivan (alltså ena sidan) har en helt annan stämning än den andra. Mary J. Bliges klassiska debutalbum öppnar med fem låtar i uptempo, vars melodier har glänst över världen i tjugo år och blivit bevisat sig odödliga. Det är ruskiga hits som jag inte har lyckats tröttna […][...]

På Les Loups palettexplosion Les CÅ“ur dyker Chic inte bara upp en gång, utan två. Inget kunde passa bättre. Det har i år gått tolv år sedan Modjo satte fingret på det som egentligen hela tiden varit rätt självklart. Att Chic oundvikligen skulle bli en stor del i en framtida fransk dansmusikgenre. När Modjo samplade […][...]

Jag älskar när tjejer gör vad fan de vill, men jag vet inte om det är vad Iggy Azalea gör, eller om hon bara är i processen att formas till en bästsäljande modell. Hennes hittills största hit heter Pu$$y. Är det kaxigt och självsäkert eller förnedrande? När man lyssnar på Pu$$y och övriga låtar från […][...]

High Energy möter Don’t You Want Me möter You Make Me Feel (Mighty Real). Sylvester lever igen. 24 år senare. Med lite remixhjälp från Dimitri From Paris. När britten Tyson Speede släpper sin popalbumlängdsperfekta debut är det nämligen omöjligt att inte tänka på just Sylvester. Men det är inte det att Dimitri-remixen av After You’re […][...]

George Clintons solotrea går kanske inte till historien som hans största stund. Året är 1985 och det är ett tag sedan han ledde funkutvecklingen. Den rollen har en kort kille från Minneapolis haft sedan en tid tillbaka. Visst märks det på produktionen här. För trots att musikerlistan är sedvanligt milslång och innehåller så gott som […][...]

Svensk hiphop på engelska är inte något jag stöter på särskilt ofta, men av det jag har hört har jag ofta haft svårt för den press som sätts på rösten när den ska uttala ett språk som inte är modersmålet. Första gången jag stoppade The Realism i stereon var det med fördomsfulla öron. Samtidigt får […][...]

Det var ett band som kändes riktigt värt att lägga märke till bland banden som spriddes genom SXSW för några veckor sedan: Alabama Shakes. Jag hörde bara Hold On i förbifarten och var tvungen att stanna upp med vad jag gjorde. Ett enkelt cirkulerande komp med bara två ackord, stompande långsamma trummor och en gitarr […][...]

Det var när jag lyssnade på Rocket Juice & the Moon fina album som jag påmindes om en artikel jag läst i Lira. Den handlade om Fatoumata Diawara och om hur hon växlat från filmens värld till musiken. Jag minns inte detaljerna nu, men jag minns att jag hade tänkt lyssna på albumet. Som så […][...]

Man kunde skönja varthän det skulle barka på spåret America på förra Last Days of April-albumet Gooey – en slags förfinad americana kryddad med snygga gitarrhookar. Där 2010 års album, bara där en anmärkningvärt kort tid mellan LDOA-skivorna, bitvis innehöll flörtar till FM-rock och en mer akustisk ljudbild sluter 79 cirkeln. Här går Karl Larsson […][...]

Det är snart tio år sedan debuten Great Lake Swimmers och bandet med samma namn låter märkligt oförändrat. Med femte albumet New Wild Everywhere är Great Lake Swimmers så där säreget långsamma återigen. I spåret New Wild Everywhere, med högljudda element och sing-a-long-melodi, hasar det sig nästan fram. Och kanske därför så känns albumet långt. […][...]