Beware som släpptes för två år sedan var för mig en väg tillbaka till Bonnie ‘Prince’ Billy. Att se honom i den vevan, med stort band och stora gester, var en välkommen förflyttning från det vaggande och vackra. Det var aldrig brötigt men det var högt, stort och mycket. Sen släppte han The Wonder Show […][...]

Det känns inte alls fel att kalla 36-åriga Jonathan Wilson för ett underbarn. Han brukar spela med Jackson Browne och Robbie Robertson. Han har jobbat med Erykah Badu och Elvis Costello. Han fiser runt i kretsarna kring Devandra Banhart och Vetiver. I studion i Echo Park producerar han både Will Oldham, Johnathan Rice och Josh […][...]

Under 2009 släppte Jason Molina två album. Dels gjorde han en skiva tillsammans med Will Johnson och dels släppte Magnolia Electric Co. sitt tredje studioalbum. Magnolia Electric Co. är bandet som följde på Molinas Songs: Ohia – en gigant i indierockvärlden. (Själv blandade jag på nittiotalet alltid ihop dem med Howe Gelbs Giant Sand.) I […][...]

När Songs: Ohia och My Morning Jacket gör en split-ep tillsammans så gör My Morning Jacket fyra av låtarna och Songs: Ohia en. Det kan tyckas lite ojämt fördelat men det är My Morning Jacket som det är roligt att höra på ep:n. Tänk på att det här var innan eller ungefär samtidigt som It […][...]

Mark Lanegan är det magiska ordet. Vare sig det handlar om The Gutter Twins, Isobel Campbell eller, som här, Soulsavers, så handlar det om Mark Lanegan, Mark Lanegan, Mark Lanegan. I linje med det handlar det väldigt lite om Rich Machin och Ian Glover när Soulsavers släpper sitt tredje album. Inför albumsläppet kom singeln Sunrise […][...]

Med sin fäbless för keltisk mytologi och urgamla instrument har skotten Alasdair Roberts gjort sig känd som en hängiven museivakt åt den anglosaxiska folkmusiktraditionen. Efter att ha upplevt ett genombrott på kvantnivå som sångare i bandet Appendix Out har Roberts ägnat de senaste åtta åren åt att spela in halvknepiga soloskivor, och när så Spoils […][...]

Det var för några år sedan det började bli jobbigt att följa Will Oldhams utgivningar. Att han gör musik under flertalet olika namn och i flertalet olika konstellationer är en grej, men han ger också ut väldigt mycket musik. Det kommer ”riktiga” album någon gång per år och däremellan kommer andra släpp som varken får […][...]

Joey Burns i Calexico på Nalen, 25 oktober 2008. Bild: Pär Kjellén, rockfoto.nu Oktoberregnet öser ner utanför när Joey Burns, sångare, gitarrist och låtskrivare i Calexico kryper upp i en av de röda plyschsofforna i Vegas foajé. Hes och trött men på gott humör. Det är några timmar kvar till spelningen i Köpenhamn som är […][...]

I den sedvanliga diskussionen huruvida skivan såsom format och fysiskt föremål idag, då musiken allt oftare förvaras på datorn, mp3-spelaren och mobiltelefonen, skulle vara död fortsätter jag med bestämdhet att hävda skivans vara. I skivan finns en närhet, en beständighet. Och hur smidigt, modernt och praktiskt musik som datafiler än är, så gör de också […][...]

Kärt barn har många namn. Daniel Smith, som det här kära barnet med många namn egentligen heter, har upplevt mer komplicerade namnbyten än P Puffy Daddy Diddy Combs. Inte helt olikt Will Oldhams Palacealias, så har Daniel lite olika namn beroende på vem han jobbar med. Daniels karriär inleddes med ett examensprojekt som han gjorde […][...]