Jag förstår att det åtminstone delvis handlar om nostalgi, men jag har en oväntat bra stund när jag lyssnar på Whitesnakes återkomst till skivhyllorna efter över tio års frånvaro (nästan tjugo år från min). Att anmärka på att bara David Coverdale finns med från förr känns ganska meningslöst. Whitesnake har alltid handlat om Coverdale och […][...]

Har du följt Dogs D'Amour och kanske framför allt deras sångare, frontfigur och grundare Tyla genom vått och torrt? Har du klarat att hänga med genom Backyard Babies gitarrist Dregen på alla hans upptåg och sidospår? Här möts de två suparpolarna på en avskalad turné genom Europa. (Vilket marknadsföringsgeni var det som tyckte att det […][...]

Fyra ynglingar från England i en sunkig inspelningsstudio någonstans utanför Tampere, Finland. Allt är i grund och botten Hanoi Rocks fel. Året är 1984. De spelar fel på burkiga trummor och slidegitarrer med överstyrd diskant. Ljud som studsar mot betongväggar målade i grått dämpade av möbler i brunt, lila och orange. Den bitande kylan utanför […][...]

Det finns artister man inte förväntar sig utveckling från. Inte kräver förändring av. Artister vi nöjer oss med att de står och stampar på ungefär samma plats. Utvecklar och förfinar det egna uttrycket. Det enda vi egentligen begär är att de inte ska regrediera. Degradera. Tyla är för alltid en hjälte. Under ett par år […][...]

The Dogs D'Amour. För vissa är det ett bandnamn som lockar fram minnen och skapar ett nostalgiskt skimmer i blicken. För de allra flesta säger namnet säkert ingenting. Jag hör till den första kategorin. Bandets första skiva ”The State We're In” släpptes redan 1984 på det finska skivbolaget Kumi Beat och är en eftertraktad raritet […][...]