Jag förstår att det åtminstone delvis handlar om nostalgi, men jag har en oväntat bra stund när jag lyssnar på Whitesnakes återkomst till skivhyllorna efter över tio års frånvaro (nästan tjugo år från min). Att anmärka på att bara David Coverdale finns med från förr känns ganska meningslöst. Whitesnake har alltid handlat om Coverdale och vilka som är det riktiga Whitesnake beror helt på vilken av epokerna du föredrar.

Hans röst är märkt av tidens tand, men han kan fortfarande trycka på och hans pipor har oväntat mycket kraft kvar. Det är på sätt och vis skönt att verkligen få höra att hans röst åldrats och att det inte putsats nämnvärt på den i studion. Det känns på något vis ärligt.

Musikaliskt handlar det om hårdrock som placerar sig någonstans mellan den vi hörde på Slide It In och det självbetitlade albumet från 1987 (med tydlig dragning åt det senare). Riffen och produktionen är både tjockare och fläskigare än de var då, men visst känns Whitesnake igen. Doug Aldrich (ex-Dio, ex-House of Lords med flera) visar sig vara en gitarrist som är som klippt och skuren att stå vid Coverdales sida.

Möjligen tycker jag att det är ett par mesiga spår i trakterna kring gamla Is This Love för mycket (även om Coverdale låter lika skönt raspig som Tyla i The Dogs D’Amour i den annars ostiga All I Want). I A Fool in Love Again får vi en oväntad utflykt till zigenarbluesland, men det hör ändå till de traditionella gränslanden.

Även om Coverdales texter kanske aldrig varit lämpade för någon närmare kritisk granskning är det ändå där den största skillnaden mot förr ligger. För vem hade kunnat tro att samma man som skrev texter som de till Spit It Out och Slide It In skulle skriva rader om att ”these are the best days of my life”, ”all I wanna do is spend my life with you” och ”you’re all I want, you’re all I need”. Den gamle kåtbocken har gått och blivit nostalgisk romantiker och det är väl på sätt och vis mer klädsamt än att fortsätta i samma stil.

Det finns en risk att jag gillar det här mer än jag vågar erkänna och jag kommer förmodligen inte att spela Good To Be Bad lika ofta som den är förtjänt av. Den passar inte riktigt in i mitt vardagliga lyssnande just nu.