Det finns väldigt mycket väldigt bra musik som gräver precis där den förväntar sig att stå, som aldrig utmanar sig själv, som målar in sig i ett trevligt hörn i replokalen strax till höger om kopieringsapparaten (vilket är precis den numera väldigt överfulla plats där större delen av svensk indiepop befinner sig). Problemet är att […][...]

I oktober förra året hamnade jag på en fest i Svenska Grammofonstudion, anordnad av klädmärket Diesel. Alla var mycket noga med att inte äta för mycket av gratismaten men drack desto hellre av gratisdrickan. Ebbot spelade skivor och ett rockband som skiter i allt spelade för den välklädda publiken. Sedan gick det chartrade bussar in […][...]

Det är banne mig inte mycket nytt under solen på Dropkick Murphys senaste giv, The Meanest of Times. Återigen ger Bostonpunkarna oss en skiva bestående av ömsom street punk-bagateller i irländsk skrud, ömsom punkifierade, traditionella irländska folklåtar. Allt levererat med stort hjärta. Som sagt, inte mycket nytt. Men vad gör det när det inte heller […][...]

Det har hunnit gå mer än tio år sedan britpopkriget rasade. De båda banden som kämpade om tronen har på olika sätt mer eller mindre lämnat scenen. Den senaste låten Blur skrev och spelade in som kvartett var den obligatoriska nya låten i samband med samlingen Blur: The Best of från år 2000. Där sjunger […][...]

När musikhistoriker och punkprofessorer blickar tillbaka på det svenska tidiga åttiotalet är det knappast Traste & Superstararna som nämns som arketyper. Utom möjligen i Hälsingland. Ett par singlar, ett album och medverkan på diverse samlingar var de avtryck den här konstellationen lämnade efter sig. Men det var ändå början på något stort. Senare följde Traste […][...]

Till skillnad från 99 av 100 manliga recensenter av den här skivan har jag aldrig lyssnat med gillande på Ulf Lundell, Eldkvarn eller Bruce Springsteen och hans E Street Band. Jag förstår vad de menar när de skriver om vuxen rock och hesa män, men jag kan aldrig få ihop det där med den eufori […][...]

Randy går från klarhet till klarhet. Från det ena mer svängigt än det andra. Från den ena turnén till den andra. Från refräng till refräng. Med ”Randy the band” visar bandet ännu en gång den styrka de besitter. Eller styrkor. För trallvänligheten är större än hos The Pogues på en irländsk pubafton. Körandet slår ett […][...]

Det här är vad som provocerade indiesverige 2004: Ett par Milli Vanilli-slynglar som shoppar på NK Street. Fantastiskt. Men långt ifrån nytt. Byt ut Fred Perry-pikén mot en korsett så är det ju bara samma grej som Army of Lovers gjorde nästan femton år tidigare för att reta tuppjuck på folk. Ändå ledde The Tough […][...]

”Medan belackarna har gapat gubbrock och sell-out så har Fagerstas Finest bara gått vidare och gjort svängig punk 'n' roll i rakt nedstigande led från The Clash.” - Triceratops, 040805 Så där tyckte en av våra läsare att jag skulle inleda den här recensionen, så ok då (”B Is for Brutus” har ju ändå ett […][...]

Viktiga band: Discharge, Youth of Today, Sick of it All, Refused. Punken blev liksom metal mer extrem vad det led. När den första vågen sköljt över världen och världen hade tagit Sex Pistols, The Ramones och The Clash till sina hjärtan var det dags för punken att återigen bli för extrem för gemene man. Band […][...]