Förra året galopperade ett helt kollektiv med djur in och slog undan benen på inte bara mig med ett album sprängfyllt med högst egensinnig men ändå melodiös elektronisk pop. En kombination som räckte för att hamna högt upp på många listor när det var dags att sammanfatta fjolåret. I år smyger sig en ensam Caribou […][...]

Come here. Mörker och knaster. Piano och melodier som smulas sönder i korsdraget. Stråkar och det blåaste av blått. Maskinella hjärtslag och känslor som fastnar i sprickorna. Röster från en radioapparat som för alltid fastnat mellan två kanaler. Come. Here. Minimalistisk techno möter Chopin möter ekon av dub långt bort i fjärran. Fjäderlätta klockspel och […][...]

Den största snackisen inför Black Noise har kretsat kring att Animal Collectives Noah Lennox sjunger på spåret Stick to My Side. Ett faktum som fått en del technopurister att uttrycka sitt tydliga missnöje både mot Panthan själv, Hendrik Weber, och mot Rough Trade som givetvis då måste vara medskyldiga till ett sånt helgerån. Så vi […][...]

Att måla in sig i ett musikaliskt genrehörn kan ha sina fördelar. När popularitetsvågen är som allra högst kan man tjäna ihop en hel massa eurobonusuppmärksamhetspoäng. Samtidigt finns då också risken, inte minst inom den ombytliga dansmusiken, att en backlash kommer att köra över dig som ett skenande snabbtåg om du inte lyckas bryta dig […][...]

Att vänta fyra år med uppföljaren till den smått lysande debuten Based on A True Story är förmodligen att betrakta som ett kommersiellt självmord. Men samtidigt är det fullt i linje med hur Fat Freddys Drop fungerar. De har aldrig brytt sig om hur man traditionellt bör göra utan gjort allt efter eget huvud. De […][...]

I’m thinking of taking my family and getting out of this country soon, sometime over the next couple of years. It’s cold and it’s mean-spirited and I don’t like it here anymore. När Alan Moore skrev det där 1988 kunde nog ingen tänka sig vad som skulle komma. Han visste precis. Det var inte sci-fi. […][...]

När Gui Boratto 2007 släppte sitt Chromophobia-album var jag inte överdrivet imponerad. Lite för enahanda. Lite för minimalistiskt. Det tog sitt tag för Chromophobia att öppna sig för mig. Men till slut blommade musiken i sina många lager ut och de många nyanserna fick tid att hitta sina platser i mitt musiklyssnande. Mycket tack vare […][...]

Jag har sagt det många gånger. Om Delorean varit, säg, fransmän istället för ett gäng tjuriga basker från Zarautz, hade deras karriär förmodligen sett annorlunda ut. Under många år var Delorean en relativt välbevarad hemlighet i skarven mellan de spanska indie- och dansmusikscenerna, och även om de nu, efter många års envist turnerande, börjar ta […][...]

Det är två saker som jag tänker på när jag lyssnar på Tiga Sontags album. Den ena är att det här är ett av de tillfällen då jag faktiskt önskar att jag hade läst lite intervjuer med artister om albumet (okej, det skulle jag väl fortfarande kunna göra innan jag skriver färdigt den här recensionen, […][...]

Det finns en aspekt kring hela diskussionen om skivbranschen och ekonomin i den. En aspekt som inte handlar om vare sig pseudoflummiga argument om att musik innerst inne hatar sina upphovsmän och vill sprida sig själv till allt och alla helt gratis eller uppskruvade antipiratargument om att varje olagligt nedladdad låt leder till våldtäkter, sexhandel […][...]