I pauserna mellan allt äggmålande, kycklingar, must och påskharens mystiska besök hos barnen, och för den delen även hos oss som inte tappat suget efter godisfyllda wellpappägg, kan det vara skönt att koppla av med lite musik i vårsolen eller i tv-soffan. Till skillnad från julen så har påsken ingen direkt musik knuten till sig, […][...]

Efter ungefär en sekund av inledande Morning Child inser man att det här inte kan vara något annat än just 4hero. Då glider de fantastiska stråkarna, ett av duons kännetecken, in. När sedan blåssektionen och Carina Andersson fyller på och förvandlar allt till en solskensstrålande soulhymn som mest påminner om en uppspeedad version av Les […][...]

…och cirka 20 andra instrument. Från tidig ålder var Salem Al Fakir omgiven av instrument. Han turnerade genom Ryssland som konsertviolinist när han var tolv men tröttnade på det och bestämde sig för att flirta med soul och vidunderliga arrangemang. Han påstår sig inte vara inspirerad av någon annan artist vilket i vanliga fall skulle […][...]

Så här i början av ett nytt år brukar det ofta infinna sig ett litet halvvakuum i skivbevakandet. I svallvågorna efter årssammanfattandet och i väntan på att det nya årets skivutgivning ska ta fart brukar det ofta finnas tid att plocka fram skivor från året som gått. Skivor som man inte haft tid att skriva […][...]

Det närmaste jag kommit att uppleva det den första halvan av R Kellys dubbelepos ”Happy People/U Saved Me” porträtterar är en nattklubb som idag heter Zanzabar. Det är en guldglittrande danssalong med mer egyptiskt glitter än de flesta muséer kan ståta med. En plats där de rika dansar skålandes i champagne. Det är en skiva […][...]

Samlingsserien ”Late Night Tales” skulle väl kunna sägas handla om efterfestmusik. Musik för småtimmarna. Med Jamiroquai kommer den tionde volymen. Först ut var Fila Brazilia och härnäst följer Turin Brakes. Hyfsad spridning alltså. Oftast brittisk. Jay väljer och vrakar i backarna märkta disco, funk, soul och jazz. Mest disco. Han plockar fram välkänt och okänt […][...]

Raphael Saadiq har för mig alltid varit en i gruppen av soulartister som jag egentligen borde gilla men aldrig riktigt lyckats förstå storheten med. Lika mycket som jag berörs av Angie Stone, Jaheim, Erykah Badu och Dwele, lika lite känner jag för till exempel R Kelly, Macy Gray och Donell Jones. Varför det är så […][...]

Hur ofta händer det att du drar igång Donell Jones debut My Heart från 1996? Misstänkte väl det. En av nittiotalets mest förbisedda debuter med sin gatusoul. Jag snubblade över My Heart när den stod längst fram i en rea-rad hos min lokale skivhökare. På omslaget en svart kille med solglasögon, svart skjorta, guldödlesmycke, örhängen […][...]

Glenn Lewis har sagts vara tvåtusentalets Stevie Wonder. Det är Stevie Wonder som har sagt det. Och det är sant, varje årtusende behöver en ny Stevie Wonder. Inte! Att vara en ny Någon är i helt igenom en onödig företeelse. Och även om jag är den första som skriver under på att Stevie Wonder har […][...]

Med en dåres envishet kommer jag att fortsätta hävda att det inte finns några bra julskivor. ”Phil Spectors julskiva är bra”, kommer någon att svara. Nej, det är den inte. För att gilla julskivor måste man gilla låtarna och jag gillar verkligen inte ”Frosty the Snowman” och ”Rudolf the Red Nose Reindeer”. Det spelar ingen […][...]