Jag och en kollega var idag rätt överens om att vi inte längre ser konsertaffischer som sitter uppklistrade runt om i Stockholm. När affischerna om att Martha & The Vandellas skulle komma till Stockholm fastnade dock mina ögon direkt. Första tanken: åfysatanåfysatan! Andra tanken: åfysatanåfysatan… När det väl kom till kritan blev det eftertänksamheten som […][...]

Raphael stannar kvar i Motown-mode. Gott så. Det svänger ju.[...]

Stockholm. November. Snö som trotsar allt vad gravitation heter och piskar fram parallellt med marken, rakt genom kläder, märg, ben och själ. Här föddes Orup. För 52 år sedan. 29 år senare kom debutsingeln. I en intervju inför nya albumsläppet, det nionde i ordningen (det tionde om man räknar albumet tillsammans med Lena Philipsson) är […][...]

J. Cole är nästa stora stjärna, och han förtjänar det. Inte för att han stolt rappar om att han har gått i skolan istället för att sälja knark, och inte för att han aldrig har suttit i fängelse. Det finns gangsters med talang också. För det är vad det handlar om, talang. J. Cole förtjänar […][...]

[Den här recensionen ingår i Lilla Joey Negro-specialen] Att Dave Lee har låtit en stor del av hjärtat fyllas av sjuttiotalets och det tidiga åttiotalets disco är knappast någon hemlighet för den som hört något som han släppt producerat, remixat eller på annat sätt återanvänt och samlat ihop för en större publik. Joey Negro är […][...]

[Den här recensionen ingår i Lilla Joey Negro-specialen] Få inomparentesnamn fångar min uppmärksamhet som Joey Negro. Visst, intresselamporna tänds även när Dave Lee kallar sig andra saker, men Joey Negro är ändå på många sätt den pseudonym som lockar mest. Det är som Joey Negro som Dave Lee har baxat fram bortglömda pärlor från discoarkiven, […][...]

För två veckor sedan hade jag aldrig lyssnat aktivt på Mavis Staples. Jag klarade att med en gissning placera henne i The Staple Singers. Jag kan ärligt inte förklara varför våra vägar inte korsats på allvar förrän nu. Den här gången arbetar hon tillsammans med Wilcos Jeff Tweedy. Honom vet jag om möjligt ännu mindre […][...]

[...]

När jag fick veta att Philadelphias finaste The Roots skulle backa Springfields John Legend på ett album tändes ett litet hopp. Legend har haft märkvärdigt svårt att få till det sen debuten Get Lifted släpptes för nästan sex år sedan. Hans stjärna har sjunkit djupare och djupare i en smetig, luktfri, sörja sedan dess. På […][...]

Backstreet Brit Funk tells the story of the underground scene in the UK when punk and disco were giving way to a new blend of jazz, soul and funk, heavily influenced by the American big hitters of the day but re-worked by the UK pioneers for the British dancefloors. Den sammanfattningen säger ungefär det mesta […][...]