I November förra året recenserade jag M83 ganska svaga dubbelalbum Hurry Up, We’re Dreaming och det var inte minst idén att släppa att just ett dubbelalbum jag ansåg som misslyckad. Nu får jag anledning att skriva om ett lyckat dubbelalbum. Det sjukaste är att dubbelalbumet i fråga är ett debutalbum. Vem fan släpper ett dubbelalbum […][...]

The Truth Is Here var det första jag lyssnade på av Brother Ali, och jag tyckte verkligen att det var skitbra. Men sedan började Ali kännas för tung, för nära, för djup, för predikande, för bra. Därför orkade jag aldrig riktigt med Us, och det var länge sedan jag spenderade en kväll med Brother Ali. […][...]

Jag ska erkänna att jag släppte min koll på Tiombe Lockhart när hon for iväg med Cubic Zirconia. Deras euroblandning var helt enkelt inte min kopp te. Så när en solorelease med Lockharts namn dök upp i min RSS-läsare häromdagen var det mest en pliktskyldig nerladdning som sattes igång. Att den kom via kvalitetsleverantören FRSH […][...]

Jag älskar fortfarande att bläddra planlöst bland vinylskivor. Där jag bor finns inte längre någon som säljer nya vinyler, men väl några butiker som har gott om begagnade. När jag gjorde ett kort stopp hos min huvudsakliga leverantör av det svarta guldet för någon månad sedan fastnade min blick på en sjua med en grupp […][...]

Anthony Hamiltons röst har så många lager av känslor som träffar min själ precis mitt i prick. Den har ett djup och en närvaro som inte går att stå emot. Sydlig soul djupt rotad i spänningen mellan gospeln och bluesen. En röst som för en evig kamp mellan gott och ont, mellan hopp och förtvivlan. […][...]

Det är så klart alldeles bakvänt att skriva det här, men här kommer det ändå. Betty Wright: The Movie är den bästa Angie Stone-skivan sedan Mahogany Soul. Det här albumet har allt det jag saknat hos Stone sedan dess, ett mjukt otvunget gung som förför med osviklig känsla för stil. Och som jag skrev alldeles […][...]

Det finns olika sätt att städa i arkiven. Ett är att dammsuga och gräva fram allt som möjligen skulle kunna liknas vid osläppt och presentera det som om det skulle kunna vara nytt. Ett annat är att samla rara spår från sjuor och samlingar, komplettera med några tidigare helt outgivna för att fylla ett helt […][...]

Det finns olika sätt att städa i arkiven. Ett är att dammsuga och gräva fram allt som möjligen skulle kunna liknas vid osläppt och presentera det som om det skulle kunna vara nytt. Ett annat är att samla rara spår från sjuor och samlingar, komplettera med några tidigare helt outgivna för att fylla ett helt […][...]

På första skivan gick det från botten till toppen fler gånger än jag kunde räkna. Fast att det inte fanns några som helst tecken på att de passade ihop vägrade den överlägsna, fantastiska, Drake släppa taget om den kaxige och okunnige Drake. Han som lyckades förstöra allt som var fint så fort han öppnade munnen […][...]

Fem år mellan varje album är en starkt bidragande orsak till att det är lätt att glömma bort Goapele. Att hon inte gör så mycket väsen av sig vid sidan av den egna musiken hjälper så klart också till. På Break of Dawn har hon arbetat med fler producenter än tidigare. Släppt lite av kontrollen […][...]