Det är svårt att inte imponeras av Will Holland. 25 år gammal har han redan släppt ett antal skivor och som Quantic fått ett aktat namn på breaksscenen. Fast han har inte nöjt sig med det. Har han dessutom, lite vid sidan om, släppt soulig slarvpop med kompisen Russell Porter som The Limp Twins och […][...]

Lika självklar som löpsedeln om bästa lådvinerna är nöjeskrönikan om sommarstiltjen i skivutgivningen. I år är det mer skitsnack än någonsin tidgare. I juli kom sisädår ett par tusen nya skivor. Och inte bara småsläpp heller. Hett efterlängtade saker från R Kelly, Missy Elliott och Ying Yang Twins, bara för att nämna några. Ändå tjatas […][...]

Det är nästan exakt tre år sedan jag skrev om Sharon Jones and the Dap-Kings senast. På många sätt har de rest tre år bakåt i den soulfunkhistoriska flux de verkar i. (Och för er som inte redan hunnit bläddra fram min gamla text kan jag meddela att de befann sig ungefär vid året 1969 […][...]

Från den finska vänsterkanten kommer äkta paret Jimi Tenor och Nicole Willis med en samling låtar som åker ljudkana mellan 80-talets soul och 90/00-talets brutna jazz (dessutom med en helt oväntad mellanlandning smack bom mitt i 60-talets stötigaste JB-funksoul). Jag har lite svårt för den halva av skivan som låter som om den vore inspelad […][...]

Om någon utsatte mig för en lyssningsfrågesport där målet var att årtalsbestämma låtar, spelade något från ”Dap-dippin with…” och gav mig alternativen 1959, 1969, 1979, 1989 och 1999 skulle jag utan att tveka svara 1969. Retro är med andra ord en stämpel som skulle kunna sättas på Sharon Jones and the Dap-Kings färska debut. Det […][...]