En enda låt uppdelad i tretton stycken och förprogrammerade trummor. Där har ni det mest uppseendeväckande med nya Meshuggahgiven ”Catch Thirtythree”. Att ha en enda låt och dela upp den i kapitel må vara vardagsmat 2005, men för Meshuggah är det en ny stig att vandra. Eller en avstickare snarare. Redan nu har de aviserat […][...]

Ni som väntar på nästa Meshuggahplatta borde få era lustar stillade för en stund via den här demon. Sundsvalls Dysdain vet hur man stavar till meckigt även om det aldrig når miniräknarbehovsnivå. Nu bär Dysdain även egna drag så det räcker och blir över. Att säga att det låter som Meshuggah är grovt förenklat. Här […][...]

Sjuttiosex minuter. Fem låtar, indelade i olika kapitel. På konvolutet möter två bilister varandra. De har röda tygpåsar över huvudet och kör femtiotalsbilar. Några sidor in i häftet sitter de bredvid varandra i baksätet. Fortfarande i påsarna. På mittuppslaget speglar sig en docka utan armar och ben och ser någon annan i spegeln. Du kanske […][...]

Undrar om Bodil Jönsson gillar Buried Inside? Ett möte dem emellan skulle vara gynnsamt för dem båda. Nu ska det nog mycket till för att Bodil Jönsson ska tycka om eller ens ha hört talas om Buried Inside och deras skiva ”Chronoclast”. Arty Relapsemangel är inte så vanligt förekommande i de breda folklagren. Skriksången som […][...]

Det var riktigt längesen det kom någon goth metal som var speciellt spännande. Genrens belackare hävdar nog att det aldrig har gjort det, men det är bara att strunta i. Goth metal är en aning speciellt så till vida att det är väldigt romantiskt och gråtmilt. På sina håll väldigt pompöst. Ibland varieras sången mellan […][...]

Det var på håret att jag gav den här skivan till Fredrik Welander. En skivhandlare beskrev en gång Rotting Christ som Tiamat-liknande, varför jag tyckte att detta var ett läge att sprida metallen lite inom redaktionen. Redan från första tonen insåg jag att det hade varit ett felaktigt beslut. ”Visions of a Blind Order” piskar […][...]

När Mastodon spelade i London förra året avslutade de en fantastisk spelning med en cover på Thin Lizzys ”Emerald”. Kul av dem att hylla sina idoler och ge oss en bild av var de kommer från tyckte jag då. Föga anade jag att det i själva verket var en ledtråd till åt vilket håll de […][...]

Hur låter det, undrar du. Bandets biografi svarar: ”De-Loused In The Comatorium consists of eight continually shifting tracks which variously recall Led Zeppelin, Fugazi, Jane’s Addiction, Can, Santana, Spirit, '70s Miles Davis, ambient Dub… and even At The Drive-In, very occasionally. It's unapologetically progressive music: unencumbered by genre, unafraid of seriousness, reverberating with new ideas […][...]