För vad som är min sista recension för dagensskiva.com i sin nuvarande form väljer jag en skiva som släpptes för ganska precis trettio år sedan. Den tredje maj 1982 när Pornography släpptes, hade The Cure redan, i total enlighet med någon okänd form av logik, redan turnerat 14 datum (turnén döptes till 14 Explicit Moments) […][...]

Kanandensaren Spencer Krug är en mångsysslare, förmodligen mest känd via Wolf Parade, men också med fingrar med i bland annat Sunset Rubdown och Swan Lake. Som Moonface har han i denna variant adopterat de finska progstersen i Siinai för ett album där finnarna enligt skivbolaget Jagjaguwar ”vävt korgen och skapat basen, och Moonface målat äggen”. […][...]

El Columpio Asesino (översättningen är så pueril att det gör lite ont i själen att skriva ut den) är för många årets album i den spanska pressen, som av skäl svåra att definiera, håller hårt i principen att separera årsbästalistorna i ”nacional” och ”internacional”. Möjligtvis på grund av att många spanska band fortfarande har svårt […][...]

Luis Vasquez gjorde debut som The Soft Moon förra året. En debut som i retrospekt blåste de flesta andra samtida band med aspirationer på gotisk postpunk av brädet (så, då var g-ordet sagt). Vasquez försöker inte låta som Joy Division (tack snälla), eller spola tillbaka tiden till tidigt 80-tal med för mycket eyeliner, fascistflirtar eller […][...]

Att få musik att verkligen explodera är en svår konst. Ännu svårare är det att uppnå en explosion som är så välavvägd att låtkonstruktionen upprätthålls, att låten förblir en enhet. Det krävs att musikern är modig nog att pressa lyssnarens tålamod till bristningsgränsen, bygga upp så länge att vi nästan hunnit tappa hoppet om att […][...]

Trots bristen på uppenbara hits känns In the Grace of Your Love någonstans ändå som återkomsten. Efter ett lite vingligt andra album har det gått fem år, och sedan debuten nästan ett decennium. The Rapture är tillbaka på DFA efter att ha tappat bort sig i storbolagskorridorerna, efter att ha lagat relationerna bandmedlemmarna emellan (även […][...]

Uppenbarligen; tar man sitt namn från Fat Bob, så får man mer eller mindre skylla sig själv. Inte för att man nödvändigtvis jämför sig, utan för att man målar in sig i ett hörn. Med textreferenser om att hoppa (på) tåg gör man det ännu mer. Det skulle kunna vara ganska kört för The Exploding […][...]

Fantasilösa liknelser med Duracellkaniner kan inte göra Paper rättvisa. Trion är bortom sådant, man verkar i en helt egen division. På Mischmasch lyckas man upprepa bedriften från 2008 års An Object – att mästra tekniken i att hänge sig totalt åt en monoton krautrock men samtidigt göra den organisk. Man slås av det om man […][...]

Man blir ju uppgiven. När band som Hoffmaestro kuskar land och rike runt och cashar in åtskilliga kulor på sitt buskishopkok väljer andra svenska band att lösas upp, band som har potentialen att nå ut till så många men som för alltid är dömda till ett liv under radarn. Band som, till skillnad från ovan […][...]

I år är det 38 år sedan historien om Holy Ghost! tog sin början. Det var då som fransmannen Cerrone trummade sig in i afrodiscojazzfunk-konstellationen Kongas. Väl där mötte han låtskrivaren Alec R. Costandinos. Tillsammans skapade de Kongas afrodiscofunk-klassiker Anikana-O 1974. Samarbetet föll så väl ut att de båda sedan skapade Love in C Minor, […][...]