Det kändes precis lika vemodigt som en Grandaddyballad när låtskrivaren och motorn Jason Lytle meddelade att bandet i och med Just Like the Fambly Cat tackar för sig och väljer att upplösas. Hemstaden Modesto har slutligen spelat ut sin roll som inspirationskälla och Lytle tar nu sitt pick och pack och flyttar till Montana där […][...]

Jag skulle välja åtta låtar till en spellista att spela inatt. Åtta låtar till ett dansgolv. Det var total ångest, och det har det varit i flera dagar, flera veckor nu. Det är ju jättekul att välja åtta låtar som man ska få dansa till. Men jag menar, ÅTTA låtar? Plötsligt är allt värdefullt, alltså […][...]

Ni har säkert inte undgått visslandet i Peter Bjorn And Johns singel ”Young Folks”. Och har ni inte det så har ni antagligen heller inte undgått att själv vissla med. Det skulle kanske till och med kunna vara en kommande pulverkaffereklam. Frågan är om gossen i blå kostym, likt innan brassarna börjar spela fotboll eller […][...]

Från: ”Patrik Hamberg” Datum: torsdag 6 apr 2006 09.43.48 GMT+02:00 Ämne: Fråga: Final Fantasy Varför gillar ni det? Förskräcklig, förskräcklig musik. /ph Från: Kal Ström Datum: torsdag 6 apr 2006 15.05.28 GMT+02:00 Ämne: Re: Fråga: Final Fantasy 6 apr 2006 kl. 09.43 skrev Patrik Hamberg: > Varför gillar ni det? > Förskräcklig, förskräcklig musik. Nya […][...]

Det var ett par månader sen. ”Key of C” snurrade och snön smälte så sakta. Jag tog fram cykeln och såg solen för första gången på ett halvår. Småfalska körer. Instrumentala stycken i slingor mellan vattenpussarna. Fräknar i farstun. ”Turn your frown into a smile…” Jim Noir hade vett att släppa sitt debutalbum i slutet […][...]

”Stadium Arcadium” är en oerhört förutsägbar samling låtar samlade på två skivor. Om du följt Red Hot Chili Peppers senare utveckling lär du känna igen dig. ”Dani California” som du bör ha hört vid det här laget, är del två av låten ”Californication” på samma sätt som ”Stadium Arcadium” är mer av allt du hört […][...]

Förra året måste ha inneburit en kreativ topp för Bernhard Fleischmann. För bara ett par månader efter lysande soloskivan The Humbucking Coil släpps nu nästa skiva med den produktive österrikaren. Samtidigt är det lätt att förstå att han inte ser något problem med det då skivorna på alla sätt är så väsensskilda. För nu handlar […][...]

Nämen hej. Det är ju du. Tänk att vi skulle mötas igen. Det är väl, låt mig tänka nu, något år sedan sist? Eller ännu mer? Tiden flyter samman för dem som delat den länge. Du är dig lik, Morrissey. Lika stilig som sist, om inte ännu mer idag; du åldras med värdighet. Hur gammal […][...]

Egentligen borde det vara en omöjlig reaktion på något så fundamentalt genomsympatiskt och älskvärt men vid något tillfälle när Gllia strömmat ur högtalarna har jag bara velat skrika – ”Kom igen Kazu! Släpp tonerna loss, det är vår!” – för att lika snabbt besinna mig och inse att det är precis det Kazumasa Hashimoto gör. […][...]

Spansk pop har en tendens att kännas åtminstone en aning fånig. I alla fall för den som är van vid den engelska språkmelodin. Spanska är liksom … blod, svett och tårar, medan engelskan dricker sitt afternoon tea (lätta klyschor: 1). För mig tog det x antal månader att vänja sig något som först kändes som […][...]