Nämen hej. Det är ju du. Tänk att vi skulle mötas igen. Det är väl, låt mig tänka nu, något år sedan sist? Eller ännu mer? Tiden flyter samman för dem som delat den länge.

Du är dig lik, Morrissey. Lika stilig som sist, om inte ännu mer idag; du åldras med värdighet. Hur gammal är du nu? Närmare femtio? Lustigt, du påminner mig allt mer om Johnny Cash. Har du hört det förut?

Du har alltid haft stora tankar. Om livet och döden. Vad som kommer efter. Vad som hände innan. Och om allt som sker däremellan. För länge sedan sjöng du om det vackra i tanken på att bli överkörd av en dubbeldäckare tillsammans med den du älskar. Idag vandrar du genom Rom med hjärtat på en tunn sträng och ber till Gud om hjälp. Dramatik har alltid legat dig nära till hands, inga nyheter där. Och din röst är fortfarande påträngande, så len och nära att jag undrar om du stoppat micken i halsen. En del har kallat dig pretentiös. Själv har jag gråtit mig till sömns till ”Sing Me To Sleep” och ”Half A Person”. Det var länge sedan nu, men skulle lika gärna kunna hända ikväll. Du har alltid haft ett förtrollande handlag med melodier. ”You Have Killed Me” är inget mindre än ett genidrag. Men det vet du säkert redan.

Ja, du är dig lik. Men ändå inte. Du blir pampigare för varje gång jag möter dig. Mer bombastisk, mer symfonisk. Slår på allt större trummor, både bokstavligen och symboliskt. Tar allt längre steg ifrån den gitarrslingebaserade pop du en gång frälste oss med. Idag klämmer du i med stråkar och blås, ekon och cymbaler. Du räds inte storslagenheten, här finns både barnkörer och ljudet av ösregn som ödesmättat brusar i periferin. Och banne mig om du inte joddlar i slutet på introspåret. Den var ny.

Du blir äldre, förstås. Visare. Det verkar så. Och, högtravande dramatik eller inte, när du sjunger att du vet att vi kommer ses igen, ”in far off places”, vill jag väldigt gärna tro dig.