Jag gillar singeln Persian Punk. Där fyller Tiny Boys upp åtminstone en del av vad deras pressrelease utlovar – skevt och personligt. Tyvärr är större delen av det resterande albumet inte lika roligt. Lika bra att få det sagt på en gång. Trots att skivan börjar lovande, med ovan nämnda Persian Punk och Battlefields så […][...]

När M. Ward nyligen besökte Sverige var det med en nyförälskelse till hans musik jag gick därifrån. Det som på skiva med åren tappat något av udden och närheten fick en återkomst. Med Tom Waitska pianonummer och bredbent rafsande över hela gitarrhalsen sjöd han liv i låtar jag har glömt bort. Det var både roligt […][...]

Att våga vara underhållande och, gud förbjude, rolig är inte direkt en musikalisk egenskap som alltid står högt i kurs. Desto viktigare då att det finns artister som Rustie som högaktningsfullt struntar i konventioner och utan att ursäkta sig en sekund vågar vara det. För mitt i den mentala härdsmälta av influenser och spretiga kaos […][...]

When we got to the top of the hill We saw Rome burning I just let you walk away I’ve never forgiven myself I saw you on the steps in Paris You were with someone else Couldn’t you see it should’ve been me I just walked on by Två älskande som famlar genom historien. Snuddande […][...]

Att beskriva musik med begreppet eskapism känns numer genom en flitig överanvändning, där undertecknad är en av de många medskyldiga, rätt uttömt på sin betydelse. Men efter att ha tillbringat en långhelg insvept i Malmös fuktiga novemberdimma, en tillvaro lika färgglad och nyansrik som bilden som pryder Korallrevens debut, har just densamma med benäget understöd […][...]

En minut och tjugofyra sekunder in på Montreal-baserade duon Flowers and Sea Creatures debutalbum avbryts den vingliga indiegitarren av helt vilsekommet bjällerklang. Jens Lekman, tänker jag. Maple Leaves, tänker jag. Det är förstås väldigt bra. Läser i en text om skivan att Kosta Megalos, ena halvan av Flowers and Sea Creatures, har Giorgio Moroder och […][...]

The Cowboys Junkies är inne på sitt tjugofemte år när de släpper fyra album på två år. Sing in My Meadow är det tredje albumet i Nomad-serien där det första albumet, Renmin Park, lät lite som om det var inspelat i en låda och det andra, Demons, bestod av Vic Chesnutt-covers och lät lite mer […][...]

(Foto: Toni Kaarttinen (CC BY-NC 2.0) Så har vi då kommit fram till sista delen av 2010-resan. 100 låtar som förhoppningsvis gjort att några av er hittat några nya favoriter. Om du precis rasat in här är det bara att sparka igång Spotify-listan och börja lyssna. 78 av låtarna finns samlade i en nästan åtta […][...]

Med 2009 års Grand Letdown positionerade sig Scraps of Tape i spetsen av vad vi lite slarvigt kallar postrockgenren. Postrock eller inte, icke desto mindre var bandet att räkna med, en kraft i paritet med, säg, Explosions in the Sky. Med purfärska Resident Flux har man flyttat fram positionerna ytterligare. Det är en mer direkt […][...]

Det kan vara svårt att förhålla sig till artister som släpper album i avsevärt högre takt än det vedertagna max ett album om året. Misstankarna om vad det är de fuskar med kommer. Speciallt om det är en artist som skriver som egen musik. Och som spelar live mellan studiosessionerna. Det är inte i klass […][...]