Cirkusen har öppnat. Köerna börjar samlas utanför entrén och en trött man vevar sitt positiv ytterligare några varv för att locka dit besökarna. Men vid horisonten börjar de mörka molnen torna upp sig och stagen som fäster cirkustältet i marken kontrolleras oroligt ännu en gång. Blixtarna har ännu inte nått över horisontkanten, men ljuset från […][...]

Teitur låter så fascinerande vänlig. Som om han tror gott om alla och bara vill gott tillbaka. Det gör ju självklart att jag blir misstänksam. Jag vet inte hur självbiografiska hans texter egentligen är, men det låter så sant när berättarjaget sjunger om att han aldrig kysst fel flicka vid rätt tillfälle. Det låter som […][...]

Stockholmsduon woland drar åt två håll samtidigt. De tycks vilja peta i öppna sår och göra precis sådär nervvrakig, känslosam pop som rönt så enorma framgångar i landet under detta millennium. Å andra sidan vittnar deras dova sound om rötter i det nonchalanta, mest narcissistiska åttiotalet. De söker både den blasé attityden och intensiteten, och […][...]

Atlanta-bandet Deerhunter är ständigt i förändring. Varje släpp skiljer sig från det föregående avseende bandets uppställning. Samtidigt är det likformiga det som utgör Deerhunters baksida. Det händer inte särskilt mycket när Bradford Cox med vänner gör musik. Det monotona blir sällan monotont nog, det smarta och aviga blir sällan tillräckligt smart och avigt. Eller så […][...]

Eliza Doolittle placeras av skivbolaget någonstans mellan Lily Allen och Duffy. Och jag har väl inget direkt att invända mot det, mer än att jag kanske skulle säga Adele istället för Duffy. Men det är väl inget att bråka om? Ms Doolittle gör lättsam ljusblå brittisk pop med försiktigt soulanstrukna beats i botten. Det är […][...]

Det är lätt att glömma bort Owen Pallett mellan lyssningarna. Vid varje nytt släpp står det helt klart vilket geni han är. Däremellan försvinner han någonstans. Han passar inte in i varjedaglyssnandet. Att lyssna på Owen Pallett är en högtidlig sysselsättning. När han på Heartland hyrde in tjeckiska nationalsymfoniorkestern kändes det helt självklart. Samtidigt skapar […][...]

Det är klart att det finns något väldigt sött över I’m Having Fun Now. Bedårande Jenny Lewis. Bedårande Johnathan Rice. Två musiker med vindlande karriärer som resulterat i en sällan skådad status i amerikansk indierock. Men med band som Rilo Kiley, hyllade soloskivor, gestaltning av Roy Orbison i Walk the Line och samarbeten med Elvis […][...]

I ett kort klipp på YouTube, upplagt av skivbolaget inför singelsläppet, berättar Håkan Hellström om hur det inte riktigt var tanken att River en vacker dröm skulle spelas in och släppas. Låten var ju skriven till spelningen på Way Out West. Tanken var att de 25 000 åskådarna skulle känna sig speciella. Här fanns en […][...]

Inledningsvis bör påpekas att påståenden angående Samantha Lims vokala likheter med Siouxsie Sioux är helt och fullt felaktiga, och kanske även straffbara. Teenagersintokyo kommer ursprungligen från Australien, men har för att få fart på karriären flyttat till London. Frågan är dock om det enbart var en flytt som krävdes. Sacrifice drar ibland mot Bat for […][...]

Redan från debuten Top Quality Bones and a Little Terrorist har Britta Persson gjort smått dansant pop långt från den singasonga genombrottet lovade. På tredje albumet Current Affair Medium Rare levererar Persson fortfarande en stabilt melodiös pop med körer och ett tungt fundament. Tillsammans med Per Nordmark och Mathias Oldén har Britta Persson gjort ett […][...]