Med 999 är Kent tillbaka på arenan. Den skitiga klubben i Berlin har vips bytt plats med Wembley. Med ett känsligt darr och med den tilltagande ålderns ångest ligger fotbollskörerna nära till hands. Det gungar mjukt på sittplats. Det tröstar på något vis. Särskilt när 80-talets kyla påminner om individualismens brända broar. För Joakim Bergs […][...]

Om en förundras över hur britterna i Napalm Death efter i runda svängar 30 år fortfarande kan låta så arga, så hårda och så kompromisslösa, är det bara att se sig om i världen. Förutsatt att du delar Mark ”Barney” Greenways och de andras världsbild borde det finnas inspiration nog där. Det är där Napalm […][...]

Jag har alltid reagerat på att Levellers ofta får oförtjänt mycket skit från diverse håll. Och ofta inte för sin musiks skull utan snarare är det guilt by association. Antingen är det för studentikost, för mycket falafelvänster över dem eller så är det hockeyspelarmusik. Och enda stället de inte fått någon skit är faktiskt, nu […][...]

I tider när underhålling anses opolitisk och där politik inte anses kunna underhålla, är det skönt att lyssna på Kent Anderssons texter. Kent Andersson var inte bara folkkär skådespelare och dramatiker. Han var både poet och musiker. Nu gör kollegan, vännen och den gamla proggaren Maria Hörnelius (tillsammans med Bernt Andersson och Kjell Jansson) en […][...]

Det är banne mig inte mycket nytt under solen på Dropkick Murphys senaste giv, The Meanest of Times. Återigen ger Bostonpunkarna oss en skiva bestående av ömsom street punk-bagateller i irländsk skrud, ömsom punkifierade, traditionella irländska folklåtar. Allt levererat med stort hjärta. Som sagt, inte mycket nytt. Men vad gör det när det inte heller […][...]

Bad Religion har nog följt mig hela mitt mer vuxna liv. 14 album har det blivit. Sättningarna har förändrats, men den alltmer desperata radikaliteten har bestått. Från ett punkband som var allmänt förbannat på allt blev Bad Religion ikoner för den som ville lyssna på svängig, poppig och politisk skatepunk. För hardcore vågar man väl […][...]