Med 999 är Kent tillbaka på arenan. Den skitiga klubben i Berlin har vips bytt plats med Wembley. Med ett känsligt darr och med den tilltagande ålderns ångest ligger fotbollskörerna nära till hands. Det gungar mjukt på sittplats. Det tröstar på något vis. Särskilt när 80-talets kyla påminner om individualismens brända broar.

För Joakim Bergs texter blir mer och mer memoarer och musiken mer och mer gubbsorglig. När arvet från Slagsta ska bearbetas blir det dessutom rätt politiskt. Faktum är att 999 redan citerats i kommunfullmäktigedebatter i Mälardalen.

Jag gillar 999. Jag kan gilla körerna och så det där pianot. Jag känner igen mig i längtan till en barndom som inte finns. Eller fanns. Vemodet är på plats. Men 999 öppnar inte bråddjupet i min själ. Den får mig möjligtvis att fundera på var jag varit och vart vi är på väg.

Gott nog kanske. Men inte fantastiskt. Men så är också jag en gubbe. Vi ses vid grillen. Om det slutar regna kan vi hjälpas åt.