Är jag är på det humöret måste jag nog tillstå att Lamb of God är mitt favoritband när det kommer till de nya vägen metal av det hårdare slaget från det stora landet i väst. Chimaira hade sina stunder, men Lamb of God vinner i längden på sin stringens. På Wrath är heller inte särskilt […][...]

Jag är för ung för Maiden. Det är faktiskt sant. Min generation växer upp med en ny era metalband och tror i värsta fall naivt att deras musik är upphovsmännens hundraprocentigt egna oinfluerade skapelser. I själva verket finns hela det gamla artilleriets skalor och rifföljder listigt inflätade i de nyare bandens låtar, inte sällan sockrade […][...]

Jag har hört Hellyeah kallas för groovig sydstatsdoftande förfest-metal. Jag har hört dem kallas Den nya ultimata metal-supergruppen. Många amerikanska tidningar har kallat deras debutplatta för den bästa som släppts 2007. Via skivomslag och övrig merch har mina förhoppningar ytterligare triggats. Med en ikonografi fylld av klassiska sydstatsattribut, som lastbilar och cowboyhattar, och bandet som […][...]

Foto: Ralf Strathmann Peter Tägtgren är en man av dubbel natur. Å ena sidan frontman för Hypocrisy och det egna bandet Pain. Å andra sidan något av en ensamvarg som trivs bäst på sin egen kant i skogen i Dalarna. – Det är skönt att man är lite av en bondmänniska, säger han. Även hans […][...]

Vågen av nya metalband som dykt upp under den tvivelaktiga flaggan New Wave of American Heavy Metal har hittills inte träffat speciellt rätt. Chimaira har inte heller pockat på någon vidare uppmärksamhet, mest för att jag betraktat Roadrunner som ett mer eller mindre trist bolag som verkligen gått ner sig. Den senaste tiden har ändrat […][...]

Lite Slayer är aldrig fel. Det har även svenska Kayser insett, för inledande tvåtaktsattacken ”1919″ dryper av amerikanernas signum. Man vill till och med kasta in ett ”Do you wanna die?” a la ”Postmortem” på sina håll. ”7 Days to Sink”, med sin svettiga refräng, har den tydligaste ”South of Heaven”-stölden sedan Chaosbreeds ”Faces of […][...]

1999 var senaste gången jag besökte Sweden Rock Festival. Att det tagit sex år att komma dit igen har inget med att jag inte har velat ta mig dit. Inte alls. Snarare tvärtom. Däremot har det antingen inte passat rent tidsmässigt, eller så har det varit så att jag inte har haft någon att åka […][...]

Singeln ”Stabbing the Drama” tilltalade mig. Det var lite förvånande faktiskt. Jag har varit skeptisk mot Soilworks thrashigare variant av Göteborgssoundet med ren sång på sina håll. Just på grund av den rena sången. Men på singeln tog inte skönsången så stor plats och de feta riffen vägde upp platsen den tog. Albumet ”Stabbing the […][...]

”Stabbing the Drama” är aptitretande singeln från Soilworks kommande album med samma namn. Min bild av Soilwork efter ett fåtal låtar är thrashmetal av rytmiskt slag med ömsom skriksång och ömsom skönsång. En mindre melodiös version av Göteborgsdöds. Allvarligt talat så har de aldrig riktigt lockat mig. ”Stabbing the Drama” gör som låt varken bu […][...]

1. Regurgitate – ”Carnivorous Erection” Bruden äter en monsterkuk. En monsterkuk, säger jag! 2. Mayhem – ”Dawn of the Black Hearts” (bootleg) Mayhem-vokalisten Dead skar upp sina handleder och blåste ut sin hjärna över väggarna med ett gevär. Gitarristen Euronymous – som hittade liket och än idag misstänks ha mördat honom – gjorde vad alla […][...]