Jag tyckte väl snart att Run, det första från Gnarls Barkleys nästa, var ungefär lika trist som den där bedrövliga Violent Femmes-covern på St. Elsewhere. Men den här nya läckan Who’s Gonna Save My Soul (som kommer via en mimvideo med ?uestlove) är något helt annat. Sotigt blå och uppgiven soul med Cee-Lo på väg […][...]

Arcade Fire Neon Bible Ett Major-Leap i ordets något förvängda bemärkelse. Inte mindre aktningsvärt för det. Vi får hoppas att det finns något röstvibrato kvar till nästa platta. – Franke Radiohead In Rainbows en framför allt jävligt enhetlig skiva, i positiv bemärkelse. Tycker sedan att den innehåller så pass mkt nyanser och skiftningar att den […][...]

Katastrofala omslag i all ära, men börjar vi inte tröttna lite på det nu? Då är grymma sajten Sleevage räddningen. Artiklar om fina omslag med rejäla bilder och ibland riktigt djuplodande texter. Ola kommer till exempel att bli lika glad över genomgången av omslaget till Pet Shop Boys Fundamental som jag över texten om Kiss […][...]

Det är inte utan att vara lite bedrövad jag till sist stänger av Trent Reznors pubertala ångest någonstans där han brölar ”Uh-With-uh-Teeth-uh!” accompanjerad med en simpel basgång och en trumvirvel. Jag orkar helt enkelt inte mer, hur mycket jag än älskar Nine Inch Nails. Min favoritplatta är NIN:s The Downward Spiral, en skiva som verkligen […][...]

Alltså, jag förstår inte riktigt om jag drömmer när jag läser om ”With Teeth”. Överallt ser jag insekter, plustecken och stjärnor som staplas på varandra. Och jag tar ut min skiva och tittar på den. För det här? Jag vet att en del av min reaktion är en antireaktion. Att jag inte kan lyssna med […][...]

Det kanske är på gränsen till dumdristigt att be en socialdemokratisk politiker att skriva en gästrecension på första maj, dessutom samma dag som EU får tio nya medlemsstater. Risken för överlastade klyschor och politiska paroller får väl anses vara överhängande med de förutsättningarna. Så för att inte bli misstänkt för att smyga på er dolda […][...]

Bara genom att skrapa lite på ytan av den polska dödsmetallscenen hittar man guldkorn. Veteranerna i Vader, spolingarna i Decapitated och nu också Behemoth, som har avtäckt ett knippe plattor hittills. Behemoth är ett sådant där namn som jag har sett på många ställen, men aldrig brytt sig om att kolla upp. Det får jag […][...]

Det har varit lite svårt för mig att acceptera, men jag tycker faktiskt inte särskilt bra om den här skivan. Tyvärr. På en Nine Inch Nails-skala alltså. Alla låtar är bra, ljudet är rent och skarpt. Men det är liksom … Nånting. Nånting saknas. På många sätt är ”And all that could have been” en […][...]

För många år sedan satt jag och mina polare i bilen på väg till Stockholm för att se Nine Inch Nails live på den då ultrahippa klubben Gino vid Stureplan. Året innan hade Trent Reznor och hans ljudkumpaner släppt det skälvande albumet The Downward Spiral och gjort rent hus i min skivhylla. Väl framme vid […][...]

Det är så lätt att irritera ihjäl sig på Limp Bizkit. Och irritationen stavas F-R-E-D D-U-R-S-T. En pojkaktiv, hormonstinn och stöddig redneck från Jacksonville som blivit stjärna och får medial uppmärksamhet var han än sträcker upp sitt mittenfinger. Han är både Limp Bizkits problem och deras styrka. För trots att jag helst stänger igen en […][...]