Jag listade Sec Walkin’ som månadens bästa i juni. Det var ungefär behållningen av Evil Urges och jag tänkte mig att det var det sista jag skulle se av albumet. Det fick ett svalt mottagande och själv var jag inte sen att stämma in i kören. Men så har jag ändå umgåtts med albumet ett […][...]

På grund av semestrar, kraschade datorer och annat är vi sena med juni månads sammanfattning som podradio. Istället kommer den nu. I programmet hör du, förutom mig och Madelene Holm; The Rice Twins, Estelle, My Morning Jacket, Pretty Whores of Manhattan, Margarita, Sunny Day Sets Fire, Monde Yeux och Stevie Wonder. Vi hörs igen i […][...]

Juni slut och här är redaktionens bästa. Och visst är skäggälsklingar ett underbart begrepp? The Rice Twins, The signifier (låt och video) The signifier är ett pumpande, nästan hotfullt tonsättande av ett mörkt och mycket fokuserat dansgolv. Hypnotiskt bra. Lite som att det är beroendeframkallande, ungefär som när man var liten och inte kunde sluta […][...]

Så ge mig då ännu ett band med distanslösa skägg och trånga flanellskjortor. Ge mig bears som tävlar i stämsång. Ta mig långt från folkpopen men kalla det inte rock. Låt mig gråta, rörd som mamman till en korgosse, när ännu en fullvuxen man tänjer registret med en tonsatt tragedi. Ge mig historien. The Beach […][...]

När ”Post-War” förra året blev den där skivan man i backspegeln borde lyssnat mer på, men aldrig riktigt gav tid, var det ”To Go Home”, skriven av Daniel Johnston, som ändå bitit sig fast och gjort sig trallande fånig i bakhuvudet. ”To Go Home” är så direkt och kombinerar just det som är bra med […][...]

Jag har lyssnat mycket på den här skivan. Väldigt mycket. I snart två månader har jag malt den om och om igen för att jag bestämt mig för att skriva om den. Som jag har sökt efter ett anslag som fastnar, en textrad, något vackert eller något bedrövligt dåligt. Jag har försökt hitta vägar mellan […][...]