En annorlunda grej med det här albumet är att det fungerar som en samlingsplatta för skivbolaget Coalmine Records, och den australienske producenten M-Phazes har bara remixat låtarna, dock så pass mycket att det i alla fall ibland blir helt nya låtar. Bland originalproducenterna finns (för mig okända) namn som Shuko, DJ Babu och The Returners. […][...]

När man har en nära 30 grader varm vecka framför sig finns det ingen tid att sitta hemma vid datorn och uggla. Då är det istället dags att bege sig till valfri elektronikbutik för batterier och cdr-skiva och kränga ihop ett eget omslag för den där ultimata hiphop-sommarskivan av den gamla skolan. För någon gång […][...]

Förväntningarna inför debutuppföljaren var stor, så stor att man satt och pumpade den hemska promon med massa skrikande, hojtande röster lite varstans. Men när sedan den slutgiltiga versionen släpptes var lyckan total. Introduktionen med en upp-pitchad musröst satte känslan innan titelspåret rullade igång och vi fattade vad allting handlade om. På ett av skivans starkaste […][...]

07.59. Flight 11 lyfter från Bostons Logan International Airport med 92 människor ombord. En har lämnat sin hustru mitt i ett gräl. En annan ska återförenas med sin bror. Det är en vacker dag. Ni kan historien. Den här gången är det Cunninlynguists tur att berätta. Berättelsen börjar någonstans mitt emellan 50 Cent och Anticon-gänget, […][...]

I 1950-talets USA tilldelades svart musik plats i radio genom vita coverversioner på rhythm & blues-låtar. Vita artister, med Elvis Presley som lysande exempel, slogs om platserna på Billboard med låtar där de sjöng på ”svart vis”. Bland artisterna som blev omgjorda till covers fanns några svarta killar i en Doo Wopgrupp som hette The […][...]