Förväntningarna inför debutuppföljaren var stor, så stor att man satt och pumpade den hemska promon med massa skrikande, hojtande röster lite varstans. Men när sedan den slutgiltiga versionen släpptes var lyckan total. Introduktionen med en upp-pitchad musröst satte känslan innan titelspåret rullade igång och vi fattade vad allting handlade om. På ett av skivans starkaste spår Love Ain’t inleder Tonedeff med en helt sanslös vers med totalbemästrat flyt och rimschema och lyckas samtidigt frambringa en smärtande känsla.

Efter tre stycken nedstämda spår rundar man av med ett interlude innan man fortsätter med tre nostalgiska spår där Masta Ace gästar och limmar sin vers över ett vackert RJD2-beat. Seasons är idag ett lika starkt spår som för fem år sedan. Sedan fortsätter det på nostalgiskt vis med Nasty Filthy där både Supastition och Cashmere the Professional gästar.

Efter det blir variationen rätt stor och man lyckas behandla krig, amerikansk ut- och inrikes politik och lättrelaterad vardagsproblematik. Skivan kan beskrivas som en något överdramatiserad diskbänksrealistisk skildring av ett land som för länge sedan förlorat sina romantiserade Hollywoodkulisser. Southernunderground är en modern klassiker som borde falla de flesta hiphoppare i smaken oavsett bakgrund inom genren med referenser bakåt i tiden men också med en placering i modernitet.