En del har hänt sen första gången. Mellan den omyndiga, svarthåriga popsnöreupphånglande extatiska förstagångsbesökaren och nu. Visserligen har kanske inte överdrivet många år egentligen passerat, men festivallivet har nog tappat lite av sin charm. Jag är inte längre sugen på att komma till campingen tre dagar innan själva festivalen. Jag blir lite sur om jag […][...]

Det blev inte så mycket hela konserter igår. Ibland nöjer man sig med att bara vandra förbi, se någon låt, konstatera att det var dåligt, eller helt okej men inget man orkar stå och se ett fullständigt set med. Igår kikade jag således förbi You Say Party, We Say Die!, Joy Denalane, Ozzy och mina […][...]

Vad var det där? Bara ljudet av årets första kvartal som (nästan) svischat förbi. Detta inte helt självklara högtidstillfälle bestämde vi i redaktionen oss för att fira. Det kan ha varit vädret, det kan ha varit att Sverige fick spö i fotboll, det kan ha varit något helt annat. Det spelar mindre roll. Det vi […][...]

Ett sött Prince-komplex, småfunkiga rytmer och falsettsång. Det är väldigt lätt att bli alldeles kär i den här juvelen. Det är vitt och fånigt, kanske enkelt och lite lätt klichéartat. Men ytan blänker och när jag ser bakom den bryts ljuset i vackra färger. Melodin spelas upp som från en liten lekdosa som snurrar runt […][...]