När jag blev tilldelad Kwan hade jag bara en vag aning om vad som väntade mig. Jag hade hört Padam och Late. Jag visste att MC Mariko enligt egen utsago är Finlands första kvinnliga MC. Jag visste att Bomfunk MC’s kommer från Finland.

När jag väl fick skivan blev den liggande en vecka innan jag ens brydde mig om att lyssna den. Redaktör Hambergs kommentar om att Kwan är ”hiphopens The Corrs” gjorde väl inte saken bättre. Och då är jag ändå en av de människor som tycker att What Can I Do? är en fantastisk poplåt. Lägg till det att Kwan valt att döpa sin skiva till Dynasty och att de försöker se ut som Wu-Tang Clan på omslaget. Men skam den som ger sig. EN genomlyssning i alla fall.

Och jag blev rejält överraskad.

Inledande K.W.A.N. är stenhård marschhiphop som är roligare än det mesta Wu-Tang-klanen fått till på sistone. Padam fortsätter i samma stil, men för snarare tankarna till The Spooks. I Microphoneaye möts ett malande pianogroove med en smutsig bas och resultatet hamnar någonstans mitt emellan Naughty By Natures OPP och K7s Come Baby Come.

Och det är också där Kwan funkar bäst. Partyhiphop. Tyvärr verkar de inte ha haft fullt förtroende för det de kan bäst, eller så har de haft usla rådgivare på Universal, men Dynasty tvärdör i samma stund som Kwan siktar in sig på Radio Rix-publiken i de smetiga Late och 247.

Kwan är inte heller speciellt nyskapande, utan förlitar sig tungt på att leka med välbeprövade hiphop-grepp: ”wiggediwiggediwack”, ”you pick the mic, but you don’t say nothin’” och ”beatbox and turntables”. Det funkar, men jag sitter och saknar lite mer finska vibbar. Det dröjer ända till spår 11, lysande U&I, innan engelskan får stå åt sidan. Då blir det istället rap på…. tyska. Lite otippat. Och i samma låt kommer så finskan till slut och… Alltså, jag är ledsen att säga det, men Kwan gör nog rätt i att hålla sig till engelskan. Rap på finska låter verkligen inget vidare. Eller så är jag bara ovan.

På andra halvan av skivan är låtarna överlag mer anonyma, vilket förtar en hel del av nöjet. Annars är mitt största problem med Dynasty att jag har så förbaskat svårt att komma förbi Rock The House, skivans sjätte låt, utan att trycka på ”bakåt” varje gång den tar slut. Det är nämligen partyhiphop i högsta divisionen. 3 minuter och 17 sekunder hejdlöst dumsväng i klass med Just D:s X3mt nästan levande, House of Pains Jump, Onyx Slam och Kriss Kross Jump. En given livefavorit som kan förvandla vilken konsertlokal som helst till en bubblande pogopit.

Dynasty är långt ifrån en skiva du måste köpa. Men som en introduktion till den finska hiphopscenen funkar den alldeles utmärkt.