Liksom på Pyramid Electric Co. är det ledset värre på Let Me Go, Let Me Go, Let Me Go. Det är Molina och en akustisk gitarr och det är inget vidare. Inte för att det är något större fel på låtarna men framförandet är både uttråkat och bedrövat. Let Me Go, Let Me Go, Let […][...]

Josephine bryter inget vinnande koncept. Ända sedan sista Songs: Ohia-plattan så har det varit Steve Albini som assisterat Jason Molina med band att åstadkomma den främsta gubbrocken i modern tid. Det är plufsiga gitarrer med knivskarp udd och en sparsamhet i sångarrangemang som de flesta i samma genre sällan klarar att hålla sig till. Josephine […][...]

Songs: Ohias sjunde och sista album markerar övergången till Magnolia Electric Co. som kom att släppa livealbumet Trials & Errors två år senare. Magnolia Electric Co. är väldigt lite Songs: Ohia. Namnet förekommer inte och rent musikaliskt så är Jason Molina någon annanstans på Magnolia Electric Co.. Han har gått vidare till ett mer Neil […][...]

Fullkomligt utmattad och utled stänger Jimmy LaValle in sig i sitt hus i San Diego under sex månader och skriver ”Into the Blue Again”. Efter ständigt turnerande vill han mest vara i fred och skapa bandets fjärde album. Ett band som mest är han själv. Men det är inte bara The Album Leaf som tar […][...]

De sex strängarna drog blod. Han satt på scenen och han hade slagit på strängarna till sin gitarr så hårt att fingrarna blödde. Konsertarrangören klev upp på scenen och plåstrade om honom. Så där satt Jason Molina, blödande, med ett Nalle Puh-plåster runt fingret och sjöng om självförebråelser så nattsvarta att man var beredd att […][...]