Fullkomligt utmattad och utled stänger Jimmy LaValle in sig i sitt hus i San Diego under sex månader och skriver ”Into the Blue Again”. Efter ständigt turnerande vill han mest vara i fred och skapa bandets fjärde album. Ett band som mest är han själv. Men det är inte bara The Album Leaf som tar upp LaValles tid. Han har spelat och turnerat med Sigur Rós, The Black Heart Procession, The Locust, Tristeza och GoGoGo Airheart där emellan. Vad kan då mer bli ett album att somna till än ”Into the Blue Again”?

Till mesta dels instrumentalt och med återhållen storslagenhet bär det tydligt spår av att LaValle, liksom Bonnie 'Prince' Billy, valt att spela in sitt senaste alster på Island. Det är något med stråkarna, det till största del elektroniska och närheten till post-rocken som placerar ”Into the Blue Again” på en vidsträckt glaciär.

I den till albumet medföljande making-of-dokumentären berättar The Album Leafs frontman Jimmy LaValle om hur hans föräldrar satte honom i musikskola som fyraåring och hur han lärde sig hantera instrument på instrument. Gitarr, bas, piano, trummor och så vidare. Hur väl han hanterar sina instrument rent tekniskt ger sig inte till känna på ”Into the Blue” lika mycket som hans förmåga att skapa stämningar och intimitet med ganska enkla medel. Han är ingen Owen Pallett (Final Fantasy). Snarare Jason Molina.

Instrumental bilåkarmusik från Island är särdeles trevlig att lyssna på i tomrummet efter 2006 innan 2007 har hunnit ta fart. ”Into the Blue Again” släpptes i september förra året men har aldrig riktigt inspirerat mig, heller aldrig velat försvinna in bland högarna med lyssnade och utdömda skivor. ”Into the Blue Again” är något påträngande. Sången, som förekommer på tre av spåren, är något irriterande. Upprepande och inte alls så där briljant att jag tror på LaValle när han säger att texterna är viktiga för honom. Men för att somna i stormarna behåller jag albumet minst januari ut.