Jag gjorde en tågresa tillsammans med en gammal vän idag. Vi möttes på tåget i Hallsberg och gjorde sällskap genom det svenska landskapet upp mot den kungliga huvudstaden, Stockholm. Vi pratade gamla minnen och vad som hänt sen sist. Jag la märke till att den tidigare individanalyserande vännen hittat en ny gnista i politiken. Bob […][...]

Mindre än en minut in i skivan och jag tror inte mina öron. I ett kaos av elektronik, feta trummor och ett brötigt sväng stönar Mazarine Streets Malte Holmberg som den kåtaste James Brown. Skivans första spår, ”Watch Me”, är i det stora hela instrumentalt och är så oväntat och ohämmat sexuellt att jag tappar […][...]

För några år sen intervjuade jag en Franciskanermunk som hette Bengt. Han bodde med sina bröder i ett kloster mitt ute på den skånska slätten. Jag undrade om han någonsin haft närkontakt med Gud. Nej, men om jag bara för en tiondels sekund skulle få det, vore det värt alla år av böner och avhållsamhet, […][...]

Firesides andra album ”Do Not Tailgate” slog hårt rakt in i hjärtat. Det var ett verk av skrikande ångest och förtvivlan. Pulveriserad kärlek och krossade hjärtan. Ilska och uppgivenhet i dess allra mest förbannade form. Året var 1995. Fireside fick en grammis, turnerade mycket, fick Rick Rubin att gråta och stod förmodligen på toppen av […][...]

Jag möts av ett långsamt crescendo bestående av trummor, bas och vassa gitarrer. Låten rullar igång lite avvaktande, sen följer ett avgrundsvrål, en vägg av förbannade gitarrer, våldsamt smattrande trummor och en argsint bas som gör sitt bästa för att överrösta de andra instrumenten. Attack! Hårt! Rakt i magen. Ilska som känns i hela kroppen. […][...]

För några veckor sedan släppte medlemmar ur två av britpopens storheter, The Verve och Blur, soloalbum. Det ena var trist, förutsägbart och pretentiöst. Det andra var busigt, spännande och ganska pretentiöst det också. Naturligtvis finns det ingen tvekan om vad som är det bättre resultatet. Graham Coxon har släppt en soloplatta förut. Då var det […][...]

Det är lite grand som den berömda ketchup-effekten. Ni vet, man bankar på flaskan utan att det händer särskilt mycket och så helt plötsligt kommer all ketchup farande på en gång. Det är lite så det har varit med ställt med popmusiken. Det har inte hänt så mycket de senaste åren men nu har det […][...]