(Foto: Toni Kaarttinen (CC BY-NC 2.0) Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna tittare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha […][...]

(Foto: Toni Kaarttinen (CC BY-NC 2.0) Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha […][...]

Tre låtar in på The Last Summer har Leo Drugge och August Hellsing hunnit hälsa på hos både Queens Another One Bites the Dust och Whigfields Saturday Night. Mot slutet hör jag Gypsy Woman (She’s Homeless). Det är förstås väldigt bra. När jag skulle skriva recensionen på Lo-Fi-Fnk googlade jag för ovanlighetens skulle runt bland […][...]

(Foto: Toni Kaarttinen (CC BY-NC 2.0) Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna tittare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha […][...]

Man kan väl inte direkt anklaga Tamara Hunkeler och Christian Hirt (nu när jag till sist, efter all förvirring, lärt mig att Dinka består av dessa två) för att ta några radikalt stora steg åt något håll mellan sina skivor. Linjen mellan The Temptation, Hotel Summerville och Tales of the Sun är rätt spikrak. Visst. […][...]

Det finns artister som är större än sig själva. De som någon gång fått alla pusselbitar på falla rätt plats vid rätt tid. Som då skapar tidlös magi. Billie Ray Martin är en av dem. Problemet med det här är förstås att den ribba de själva lagt åt sig själva visar sig vara nära nog […][...]

När nydiscovågen börjat lämna åttiotalet mer och mer bakom sig till förmån för nittiotalet – i synnerhet det tidiga housenittiotalet – har Azari & III de senaste tre åren varit ett av de mest intressanta namnen. Som remixare och artister. Torontokvartetten, bestående av femtio procent musikskapare och femtio procent vokalister, har plockat det avmätt distanscoola […][...]

Skitbra. Ibland vill man skriva en enordsrecension. Mest därför att, tja, det inte finns så mycket mer att säga. Horse Meat Disco III är skitbra. I övrigt är det mesta sig likt från när jag skrev om den förra delen i serien. Bögklubb. Disco. Discoish. Skitbra. Fast nu tänker jag inte göra det riktigt så […][...]

Hur intressant är det att diskutera vilka droger Primal Scream använt när de spelat in sina skivor? Omåttligt att döma av brittisk musikpress. Till och med när BBC förärar Screamadelica ett avsnitt av serien Classic Albums handlar mycket om vilka droger bandet tog när de spelade in musiken. Jag kunde inte bry mig mindre. Det […][...]

Det mest uppseendeväckande med SBTRKT är inte att Aaron Jerome i sin SBTRKT-skepnad väljer att dölja sitt ansikte bakom färgglada masker. Det handlar mer om den förskjutning hans musik tagit sedan släppet under eget namn Time to Rearrange. Från den tidigare puttriga nu-jazziga smyghousen har han tagit ett rejält kliv, inte som utstyrseln kan antyda […][...]