Artikel

2010:100:3 â€“ 100 fantastiska låtar 2010, del 3

Etiketter

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

Marco Dassi Lovely Day
Sammanbitna ansikten. Uppdragna kragar. Trånga perronger. Iskall vind sveper runt betonggrå hörn. Slammer från passerande tunnelbanetåg. Regn som förvandlas till snö och tillbaka igen. Den ep där italienaren Marco Dassi placerat Lovely Day heter A Day in New York. Titeln till trots känns Lovely Day som en dag allt annat än det. Kall elektronik och mörka stämningar inramad av house svajande på gränsen mellan tech och deep. Men så finns där trots allt något annat, insprängt mellan de håglöst stirrande fasaderna. Ljus som strilar ut från små caféer. En möjlighet att lämna kylan. Mjuka och vackra färger som gör det lättare att stå ut med den svartvita film som rullar förbi utanför de stora fönstren. En värme mitt i storstadens ansiktslösa anonymitet.
KiNK Bitter Sweet (Special Dub)
I sin originalversion samplar Bitter Sweet från Ce Ce Rogers Someday – en houseklassiker och en av världens absolut bästa låtar. Det i sig borde förstås räcka för att en låt bara i rena farten kan klassas som â€fantastiskâ€. Men det är faktiskt först när bulgariske Strahil Velchevs skapelse tappar Ce Ce-historielektionen som den blir som allra bäst. Vet inte om det beror på att det känns som att samplingen pressats in i en kostym där den inte riktigt hör hemma eller om det helt enkelt bara är så att Bitter Sweet kommer bättre till sin rätt när den inte så direkt behöver stå i den förlamande skuggan av Someday. Det blir den mjukaste av vattensängshouse, med drömska syntslingor och en Larry Heard-acidbas som andas lika mycket solvärme som stjärnhimmel. När KiNK sedan helt otippat kastar in den elakaste av electroclashbasgångar efter lite mer än fyra minuter kastas man ur hängmattan med bruten magi. Ungefär här borde Bitter Sweet förstås köra i diket, men när allt det mjuka smygs tillbaka in blir det tvärtom nästan en ännu bättre upplevelse. Bittert och sött i en precis lagom balans.
Agoria Grande Torino
Sébastien Devaud gav oss 2007 års kanske allra bästa låt med sin Les Violons. Efter det rakar förstås förväntningarna iväg till rent omöjliga proportioner. Kort sagt var det väl inte annat än väntat att Impermanence skulle bli en liten besvikelse. Men det fanns ett stort undantag på albumet. Åtta och en halv minut där stråkarna återigen bokstavligen talat får spela en stor roll, även om det till skillnad från Les Violons kanske inte är huvudrollen. Ett träblock och ett försiktigt latinohousebeat bjuder in oss. Efter det handlar det bara om att Devaud loopar och förfinar. Droppar in små detaljer. Flyttar om positioner. Låter nyanserna leva ut. Under resans gång är det sedan stråkarna och ett vänsterpiano som målar upp Grande Torino i känslor värda ett vykort.
Christian Prommer Sandcastles
När jag lyssnar på Sandcastles är det tre saker som jag varje gång kommer att tänka på. Den enda är Jerome Sydemhams och Dennis Ferrers låt med samma titel. Den andra är omslaget till Fennesz Venice. Den tredje är B. Fleischmanns mastodontlånga Take Your Time. Det är ungefär samma resa som vi ger oss iväg på i tio minuters sällskap med Sandcastles. Samma mörka, nästan hotande, stämning. Samma återhållet bubblande känslor. Samma övergivna ljudlandskap. Samma slags vackra omslagsmusik.
Mario Basanov Do You Remember (The Revenge Drama Mix)
2009 lyckades Graeme Clark med konststycket att göra en rätt enastående uppdatering av S.O.S. Bands klassiska Just Be Good to Me. Han funkar precis lika bra som remixare. Genom att varsamt putsa bort de struttigaste inslagen i Mario Basanovs original knuffar han Do You Remember ytterligare steg mot nydiscons innersta, fyrfyrklappade kärna.
Chicane feat. Tracey Ackerman So Far Out to Sea
Chicane har en jättevägg att slåss mot. Den jätteväggen heter Behind the Sun. Albumet som Nicholas Bracegirdle släppte när det senaste millenniet precis tagit sina första stapplande steg. Ett album som kom att bli stilbildande för en hel hög artister och låtar som på något sätt kunde kopplas till dansmusik av det blåare slaget. Även Chicane själv verkar ha insett att det inte blir mycket bättre än så. De bästa stunderna på senaste albumet Giants hade i princip kunnat vara låtar hämtade från just Behind the Sun. Som So Far Out to Sea. Men vad gör det väl att Chicane harvar runt sig själv när man, som jag, tycker att Behind the Sun är ett av 00-talets bästa album? Och vad gör det väl att Chicane, bara för att verkligen understryka att Behind the Sun förmodligen är det bästa album som Chicane någonsin kommer att göra, dessutom låter Tracey Ackerman â€“ precis som då â€“ ge röst åt orden? De nattensamma stråkarna, så väldigt mycket Chicane, räcker mer än väl för mig.
Chris Malinchak Beije-Me (Original Mix)
Samba och house i en enda trummande, gemensam jättekarneval är ungefär så tacksamt det bara kan bli. Två genrer som, när de är på det humöret, bättre än några andra kan förvandla solsken till toner. Explodera dansgolv. Eftersom det är så enkelt borde det förstås spruta ut sambahouse i parti och minut. Men trots det är sambahouse i försvinnande liten minoritet. Och de gånger den dyker upp blir det ofta nästan imponerande trist. På sätt och vis är det inte särskilt förvånande att det är ena halvan av Hott 22 som lyckas undvika att trilla ner i tristfällan. Hott 22 har ju i rätt många år nu varit mästare på bubblande glädjehouse och steget till att fullt ut göra slå in på sambaspåret är inte särskilt långt. Daa-daa-daa-da-da-da-da-sång, höftrullande housepiano, fyrfyrahousebeat i rytmduett med sambatrummor. Inte särskilt svårt, kort sagt. För att göra saker ännu bättre finns sedan också â€Mallorca Sunriseâ€-mixen. Lite mer nedtonad. Lite mer tidig söndagsmorgon. Som en soluppgång på Mallorca, alltså.
Freemasons feat. Wynter Gordon Believer (Club Mix)
James Wiltshire och Russell Small gör alldeles för lite. De gör åtminstone alldeles för lite som Freemasons när det handlar om att göra egen musik. Kanske en medveten strategi, för att säkerställa att varje Freemasons-släpp kommer att tas emot med öppna armar av en Freemasons-svulten publik. Oavsett de kommersiellt strategiska överväganden som Wiltshire och Small må ägna sig åt är Believer precis allt det som är Freemasons när de är som bäst. En digitalohousig grund, massiva stråkar och en väldigt snygg refräng. Och så förstås Wynter Gordon, med precis den röst som krävs för att stå emot den ljudvägg som Freemasons kastar mot henne.
Christophe Willem Heartbox (Benny Benassi Remix)
Man kan säga mycket om Benny Benassi. â€Subtilâ€ är inte en av sakerna. Tvärtom handlar det för det mesta om att vräka på så mycket som bara går. Som i Heartbox. Det som pre-Benassi är en gullig liten elektropopbagatell blir helt plötsligt ett basgångsvältrande och högtalarmembrankrossande monster med en galärpiskhouserytm. Men någonstans där mitt i stormens öga finns fortfarande Willems gulligt blåögda oskuld. En krock som får Heartbox att växa ytterligare.
Kris Menace feat. Emil Walkinâ€™ on the Moon (Respect To U-Tern Extended Mix)
Att Walkinâ€™ on the Moon är en enkel biljett tillbaka till åttiotalet kommer knappast som en överraskning. Tillsammans med namn som Fred Falke och Lifelike har Menace varit en av de främsta tidsmaskinisterna det senaste decenniet eller så. Kort sagt blir det åttiotalsdoftande trummor, sequencerbasgång, P-Machinery-maffiga explosioner och analog värme. Den stora, tja, chocken handlar istället om något helt annat. Walkinâ€™ on the Moon är en alldeles enastående poplåt i sin allra mest inställsammaste, charmigaste och bubbligaste skepnad. Det är låten som Chromeo skulle göra vad som helst för att skriva. Med sina fyra och en halv minuter är förstås även extended-remixen alldeles för kort (eller om det är så att den faktiskt inte ska vara längre för att tappa energi), men det betyder å andra sidan att man hinner höra den desto fler gångar. För den som vill ha en riktigt lång version finns också en Henrik B-remix, men då har det mesta av det som gör originalet så charmerande pastellfärgat försvunnit till förmån för ett, visserligen väldigt snyggt, ödesmättat mörker.