Man kan ju tycka vad man vill om namnet. Crazy Penis. Eller inte sällan det kortare och censurerade Crazy P. Det förändrar inte det faktum att Chris Todd och James Baron sedan de började göra musik tillsammans som just Crazy Penis gett oss mer eller mindre skitbra musik mest hela tiden. Bäst av dem alla […][...]

Efter att både på egen hand och som del av Metro Area levererat ett näst intill patenterat sound byggt på house och techno uppblandad med funk, r’n’b och ett inte oansenligt mått disco skulle det bli ändring till Double Night Time. På sitt andra soloalbum, det första på över tio år, har Morgan Geist enligt […][...]

Warren Clarke presents Jonni Black vs. Shena Bitch Is Back Med den titeln borde förstås det här samarbetet låta helt annorlunda. Men när Full Intention-Shena får ta hand om micken låter det väldigt, väldigt mycket, tja, Full Intention. Vi pratar burkade stråkar och inlåst blås. Vi pratar Music Sounds Better With You och Borderline. Vi […][...]

Det vore fel att beskylla Kaskade för att tänja på sina egna musikaliska gränser vid varje nytt släpp. Tvärtom har Kaskade, med Ryan Raddon i spetsen, snarast varit väldigt konsekventa i att ge musikvärlden sin egen patenterade klubbdjupa mjukishouse – mellan cocktailglas, välpolerade dansgolv och sandiga soluppgångar. Oavsett om det handlat om att remixa andras […][...]

Jag vet faktiskt inte exakt när den meste Dahlbäckaren i min värld bytte förnamn från Jesper till John. Det var ju Jesper, som del av Svek-kollektivet, var med och formade den svenska technovågen under nittiotalets andra halva. Under eget namn och under ett antal alter egon som Sunday Brunch, Hugg & Pepp och DK7 poppade […][...]

Det är naturligtvis vansinne. Episkt är en ytterst missbrukad term i musiksammanhang men kommer i framtida utgåvor av samtliga stora musiklexikon antagligen illustreras av Where You Go I Go Too. Hans-Peter Lindstrøm har förvisso varit Mr Rymddisco ett bra tag nu men i jämförelse är allt han tidigare släppt en ytterst ordinär promenad till snabbköpet […][...]

Vibrerande, pumpande, bubblande, storslaget, solskensdränkt och sommarregndoftande. Med houseifierat Abba-pianorullande, en darrande stråke att dö för, ett leende mer blixtrande än det vitaste av vitt och ett hjärta stort som Roger Sanchez. Vad gör väl då att det, precis som på systerskivan Velvet Night | Pray for Strings, finns låtar jag kunnat stå över? Att […][...]

Jag antar att varken titlarna eller omslagsfärgvalen på Velvet Night | Pray for Strings och systerskivan Sweetest Day | Romance for Strings är någon slump. Där Sweetest Day är fylld av liv, energi och dansgolv är Velvet Night det djupa, svala och tillbakalutade syskonet. Solsken och mörker. Rött och blått. Och även om Velvet Night […][...]

Jag hade kunnat göra det väldigt lätt för mig och bara konstatera att, ja, det här var väl kanske lite sent. Men den vägen går vi inte nu. Istället tar vi det från början. Men inte vilken elektronisk musik som helst, va? Eller rättare sagt, ni är rätt noga med prylarna? Just det, ett sound […][...]

Britterna ser som bekant gärna sig själva som föregångsland och klubbmusikens beskyddare nr 1 och när man ser hur DJ- och klubbkulturen i alla tänkbara subgenrer i allra högsta grad frodas där och de rent overkliga mängder klubbmusik som produceras är det inte utan att de ändå har visst belägg för sin självutnämnda titel. Samtidigt […][...]