Det har gått sjutton år sedan Mary J Blige släppte My Life, en skiva som är en modern soulklassiker. Då jobbade hon nästan uteslutande tillsammans med en ung producent med en utvecklingskurva som pekade rakt uppåt och som snart skulle dominera r’n'b-scenen totalt. Han hette och heter Sean Combs, Puff Daddy, P. Diddy eller bara […][...]

Jag hade näsan glömt bort Kelly Price. Åtta år har hunnit passera sedan hon senast släppte ett album jag lyssnade på (2006 års livealbumet This Is Who I Am som helt fokuserade på gospeln gick mig spårlöst förbi). Price har en mäktig pipa med lager av uttryck. Hon klarar att å ena sidan sjunga lätt […][...]

[...]

Svenska soulsångerskan Meldeah hörde jag talas om första gången när Agnes skrev om henne för drygt två år sedan. Att jag la henne på minnet utan att lyssna berodde säkert på att hon var från Värmland och att jag var på väg att flytta hit. Så när det på den sporadiskt uppdaterade Soulbloggen skrevs att […][...]

Ok. Jag erkänner att jag inte har nån större koll på Fonzworth Bentley (Farnsworth?), men om man får backning av SA-RA, André 3000 och Kanye West kommer jag att lyssna. Fin video som pumpas ut på internet för fullt just nu. Eller är det verkligen en supergrupp med namnet Cool Outrageous Lovers of Uniquely Raw […][...]

När TP.3 Reloaded kom kändes det inte särskilt roligt att skriva om den. Inte bara på grund av den pisstorm som blåste i forum och press, utan också för att den inte kändes som någon musikalisk vidareutveckling. Visst fanns där en knapp handfull övergrymma spår och visst fanns Trapped in the Closet-sviten som en gång […][...]

Det var när Wyclef gjorde expressfartsstudsande r'n'b av Destiny's Child som hiphopsoulen dog. Mary J Blige har kämpat med hjärt- och lungräddning sedan dess och har mer eller mindre på egen hand hållit liv i det kallnande liket. Att det pumpats ut formulärisk hiphop med väna damer på refrängsång är inte samma sak. Det handlar […][...]

Soulåret 2003 handlade precis som vanligt i Sverige om en enda man: R Kelly. Remixen av ”Ignition” fick den svenska kritikerkåren att gå ner i en kollektiv brygga. En lyxig klubbstudsare så champagnebubblande lycklig att det var direkt omöjligt att värja sig och med fingret i luften skråla med i ett toot toot, ett ”beep […][...]

Två knöliga, lite illa skurna, kopierade pappersark i ett helt ordinärt cd-fodral. En hembränd skiva med orden ”don't bite” nedklottrade för hand med mjukt handlag. Gör det själv i ett nötskal. Kim Hill borde egentligen ha fått en bättre behandling. En större uppbackning. Men när storbolagen skär och skär och skär kommer någon i kläm. […][...]