Det var när Wyclef gjorde expressfartsstudsande r'n'b av Destiny's Child som hiphopsoulen dog. Mary J Blige har kämpat med hjärt- och lungräddning sedan dess och har mer eller mindre på egen hand hållit liv i det kallnande liket. Att det pumpats ut formulärisk hiphop med väna damer på refrängsång är inte samma sak. Det handlar om r'n'b med hiphoptryck. Inte om hiphop som smetats ut för att passa så många radiostationer som möjligt.

I albumöppnaren, första singeln, ”I Like That” samlar Houston några usual suspects. Nate Dogg så klart, men också relativa färskingar som Chingy och I-20. Resultatet är en elektriskt sprakande partyhit som sätter fart på dansgolv från L.A. till Honolulu via Stockholm och Tokyo. Hiphopsoulen är global, allomfattande. Alla kan dansa till samma beat, det är urkraften.

Det mesta här är mjukt och påminner om andra halvan av 90-talets lockrop från stora sängkammare fyllda med fladdrande vita genomskinliga tygstycken. Smet tänker du, men tvärtom, på senhalvan av 90 fanns alltid ett livgivande hiphopbeat i ljudbilden för att backa upp perfekta körarrangemang och svulst (obs i sammanhanget positiv värdeladdning i ordet svulst). Och det är den här typen av storslagna ballader och lågtemposånger jag verkligen saknat i soulfloran de senaste åren. Kanske ända sedan K-Ci & JoJo släppte sin duodebut strax innan neosoulen tog över på allvar.

Av samtidens storproducenter märks bara Jazze Pha som i ”Allright” bjuder in till en södernkryddad fiestafest.

På tal om fiesta, det är så klart fullkomligt omöjligt att skriva om modern soul utan att nämna R Kelly. Som när producentteamet Soulshock och Karlin skruvat ut ett soulraggabeat och bjudit in Don Yute i studion. Då måste jag kolla både en och två gånger om inte The Pied Piper står som kompositör. Tänk ”Snake” med flera från perioden runt ”Chocolate Factory” och samlingen ”The R in R'n'B”. Även om den så klart också skulle kunna ses som en fortsättning på Sean Paul-året 2003. Houston gör här sitt bästa för att frasera som Kellz och lyckas faktiskt riktigt bra (jag kollade som sagt upp det flera gånger). Hur som helst, ”Keep It on the Low” är nästa dansgolvshit från H.

Sen kan han släppa loss balladerna och kamma hem de sista.

En liten avslutande extra applåd för att skivan hålls så kort (11 låtar och 4 mellanspel på 48 minuter). Och ett konstaterande att det här är en mycket lovande debut i en soulfåra som verkligen behövde en nysådd.