Insane Clown Posse har gjort musik i över 20 år och har hållt sig på kanten av kommersiell hiphop samt upprört finkänsliga med sina misogyna, våldsamma och svordomsfyllda texter. Det är inte förrän två decennier senare som de i låten Thy Unveiling som de kommer ut som evengeliska kristna. Fuck it, we got to tell. […][...]

Hur lyssnar man på en skiva där man av oförklarlig anledning inte gillar rapparen? Egentligen ska väl frågan vara varför man lyssnar på en sådan skiva från första början, men nu är jag där jag är. Jag lyssnar på en skiva med Murs, västkustrapparen med den skitkonstiga frisyren som jag inte gillar fast att alla […][...]

Det börjar med City Playgrounds. DJ Hi-Teks beat är enkelt, men har pondus och är toppat med skuggad sång som letar sig djupt in i medvetandet. Störst är Talib Kweli. Med albumets bästa verser är det han som trollar fram all magi. Hans flow går hand i hand med det tunga beatet, och han visar […][...]

[...]

När jag fick veta att Philadelphias finaste The Roots skulle backa Springfields John Legend på ett album tändes ett litet hopp. Legend har haft märkvärdigt svårt att få till det sen debuten Get Lifted släpptes för nästan sex år sedan. Hans stjärna har sjunkit djupare och djupare i en smetig, luktfri, sörja sedan dess. På […][...]

Black Milks rap håller inte måttet, det är mitt första intryck från nysläppta Album Of The Year. Han är långt ifrån katastrofal, men mycket faller på avsaknaden av det lilla extra. Här hörs varken finurliga texter eller rader med tyngd, och Black Milks flow är inte minnesvärt. På grund av rappen får inte beatsen den […][...]

2010-09-20, strax efter midnatt Dagens recension kommer så snart jag fattat vad det var som hände söndagen den 19 september 2010. Drygt 20 timmar senare Jag fattar fortfarande inte. Men här kommer det en recension i alla fall. ***** Jag blir inte klok på min relation till The Roots längre. Det var ett tag sen […][...]

Passande dag för Bun B att släppa videon till en av Trill OG:s bästa låtar.[...]

När Bun B rimmar ”procrastinating” med ”let’s get this shit crack-a-lackin” i Trillionaire är man fast. Det är lite synd att T-Pain lägger refrängen på samma låt, där Bun B gör albumets fetaste verser, även om autotunandet i detta fall känns mer godkänt än på länge. Kanske till och med charmigt? Det är nästan en […][...]

Lite kan man kanske jämföra Professor Green med The Streets, de är inte bara från samma land utan tillhörde tidigare samma skivbolag också. Professor Greens musik är som Streets någon slags hiphop med inslag av lite vad som helst. Där slutar dock jämförelserna. Mike Skinner är i sin musik skön och allt han gör blir […][...]