Det här är The Game utan Dr Dre bakom ryggen. Ja, frågan är om man inte lika gärna skulle kunna kalla det en skiva med JT The Bigga Figga (åtminstone står han vid mikrofonen lika ofta). Inte riktigt lika lyxigt som på ”The Documentary” med andra ord. Och The Game utan doktorns kontaktnät är faktiskt […][...]

På hiphopmusic.com upprepade Jay Smooth det som alltid sagts om Kanye West som artist: ”Förlåt mig för att jag säger det uppenbara, men problemet med Kanye West-skivor är att det är en rappare som heter Kanye på dem.” Jag kan inte hålla med. Jag hade en väldigt märklig ingång till ”The College Dropout”. Den var […][...]

Tjockisar har alltid haft en naturlig plats i hiphopen. Den flåsiga lite ansträngda rapteknik som blir det naturliga resultat av en rejäl övervikt är något som bland andra Fredrik Strage öppet erkänt går igång på. Själv har jag aldrig riktigt fattat storheten med Notorious B.I.G. och tycker på sin höjd att Fat Joe kan vara […][...]

Jag vet inte varför jag envisas med att låna Fun Lovin' Criminals värdefull tid i mina öron. Kanske för att jag en gång var hårt nere med det amerikanska white boy-svänget. Korsningen mellan funk, rock, hiphop och kanske lite dubreggae (tänk FLC, Cake, Sublime, 311, Beck och så vidare). Kanske för att ”Mimosa” faktiskt var […][...]

Jag läste en hysteriskt rolig sågning av ”U.S.A. – United States of Atlanta” på okayplayer.com häromdagen. I korthet gick den ut på att man blir dum i huvudet av att lyssna på den här skivan. Det finns väl egentligen ingen anledning att hetsa upp sig över den slutsatsen. Ying Yang Twins är knappast ute efter […][...]

2005. Missy Elliott har spelat in ett hiphop-album. Nu kanske det här inte känns som något särskilt nyskapande, men i Missys värld är det nästan det. För alla soloskivor som Missy har släppt har varit mer än bara hiphop. Tillsammans med ständige följeslagaren Timbaland har Missy gång på gång lagt till nya kapitel i hiphopens […][...]

Lika självklar som löpsedeln om bästa lådvinerna är nöjeskrönikan om sommarstiltjen i skivutgivningen. I år är det mer skitsnack än någonsin tidgare. I juli kom sisädår ett par tusen nya skivor. Och inte bara småsläpp heller. Hett efterlängtade saker från R Kelly, Missy Elliott och Ying Yang Twins, bara för att nämna några. Ändå tjatas […][...]

DJ Embee sa i en intervju för ett tag sedan att han ser varje taktslag som individuellt istället för att nöja sig med att upprepa en enkel fyrtaktsloop genom hela låten. DJ Vadim (som tillsammans med emceerna Yarah Bravo och Blu Rum är One Self) verkar dela den inställningen. Låtarna på ”Children of Possibility” är […][...]

Det känns som om det gått en evighet sedan den här skivan borde ha kommit. Eller åtminstone två tre år om jag nu inte ska låta känslorna styra. Dröjt har det hur som helst gjort. Ibland har det varit så nära att någon vågat säga: ”nu kommer den”. Men icke. Peshi har filat tills hon […][...]

Medaphoar har blivit MED. Tillbaka igen, för första gången. Med ett mindre allstar-gäng vid sin sida. Vad sägs om produktioner av Madlib, J Dilla, Oh No och Just Blaze. Man kan få en sämre start. När ännu en Madlib-skiva, för det är ju i praktiken vad det är, dök upp var jag inte helt odelat […][...]