Det har gått trettio år sedan Black Devil släppte sin eurodiscofest Disco Club. Eller om det var så att artistnamnet var Black Devil Disco Club och skivan hette samma sak. Eller så hette skivan inget alls. Klart är däremot att mannen bakom namnet var Bernard Fevre, som ungefär också släppte saker under sitt riktiga namn. […][...]

Det är naturligtvis vansinne. Episkt är en ytterst missbrukad term i musiksammanhang men kommer i framtida utgåvor av samtliga stora musiklexikon antagligen illustreras av Where You Go I Go Too. Hans-Peter Lindstrøm har förvisso varit Mr Rymddisco ett bra tag nu men i jämförelse är allt han tidigare släppt en ytterst ordinär promenad till snabbköpet […][...]

Skrapväsande hi-hat, handfast dun-da-dun-da-dun-da-rytm, analoga syntljud, klockspelsminnande bakgrundsbubbel och de där rätt fantastiskt vackra kvartettstråkarna som smygs in på precis rätt ställen. Vill man vara lite elak skulle man kunna sammanfatta hela Kleerups debut med den meningen. Men om man bortser från att det här är formel som funkar finfint att rulla om och om […][...]

They are not so chic, these kids. They don’t haunt press receptions or opening nights; they don’t pose as street punks in the style of Bruce Springsteen, or prate of rock & Rimbaud. Indeed, the cults of recent years seem to have passed them by entirely. They know nothing of flower power or meditation, pansexuality, […][...]

12 juli 1979, Comiskey Park-arenan i Chicago. Inför mer än 50 000 åskådare kliver Steve Dahl, en rockradio-DJ som fick kicken från sin tidigare station när den bestämde sig för att ”go all disco”, in mitt på arenan i halvtid och spränger en låda fylld av insamlade discoskivor. Ett stort hål i gräsmattan och allmänna […][...]

Att två människor finner varandra, förälskar sig och byter ringar är inget unikt. Inte ens om deras rötter hör hemma på två olika kontinenter. Att amerikanska LaDonna Adrian Gaines och österrikaren Helmuth Sommer gifte sig under sjuttiotalets första år är i sig inget händelse som letar sig in i historieböckerna. Men i just det här […][...]

1971 började Ian Dewhirst sin DJ-karriär, endast 16 år gammal. Musiken som gällde på Leeds Central var förstås, som på så många andra ställen i England, obskyr soul från andra sidan Atlanten. Northern Soul. Som Northern Soul-DJ var det egentligen bara två saker som räknades: dels att få alla, rätt ofta långtifrån inresta, dansgolvsgäster att […][...]

Felix Stallings har funnits med i dansmusikbilden så länge någon kan minnas. Tja, nästan. Det ska ju ha varit Felix klinkande som kom att bli grunden i DJ Pierres pionjärklassiker Phantasy Girl för en evighet sedan. Men trots att det innebär att vi vrider fram klockan något årtionde eller så, så är det ändå tiden […][...]

Vill man hitta en enkel skillnad mellan hiphop och rock och pop skulle man kunna nöja sig med att konstatera att rock och pop får folk att börja med knark, medan hiphop får folk att sluta. Undrar om Socialstyrelsen är informerad. Visst. Hiphopare är ju, som vi alla vet, sanna renlevnadsmänniskor allihopa som aldrig skulle […][...]

Jag har många oförglömliga musikminnen, men ett som jag minns alldeles speciellt är när jag som 15-åring i Italien första gången hörde ”I Feel Love” med Donna Summer. Året var 1977 och mitt hjärta stannade för att sedan börja slå dubbla slag, precis i takt med musikens 130 slag/minut. Så hade jag aldrig hört någon […][...]