Det är knasigt hur Ride the Tiger har så mycket mer, är så mycket bättre, än påföljande New Wave Hot Dogs och President Yo La Tengo. Att inte ha något att förlora ligger så ofta till grund för kvalitet. Likaså i fallet med Yo La Tengos debut Ride the Tiger. Ride the Tiger är producerad […][...]

Är det två album som definierar Yo La Tengo så är det I Can Hear the Heart Beating as One och And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Albumen kom med tre års mellanrum, 1997 respektive 2000. I stort är de väldigt lika. De är nedtonade och regniga. De saknar girlgrouplåtarna och rockabillypassningarna. Både Georgia Hubley […][...]

May I Sing With Me känns som Yo La Tengos mest anonyma album. Det är förmodligen en direkt följd av att det är det mest högljudda. Det väsnas och håller ungefär dubbelt så högt tempo som de andra albumen. Det är ganska irriterande också. Effektsökande genom volym och tyngd. Ibland gällhet. Ta 86-Second Blackout som […][...]

President Yo La Tengo. Sju låtar lång. Numera utgiven tillsammans med New Wave Hot Dogs på ett tjugotvå-låtarsalbum. Men här sju låtar med gnissel av en helt annan kaliber än tidigare. Det är ganska tråkigt samtidigt som du bara tar dig igenom halva inledande Barnaby, Hardly Working innan du älskar det. Snart nog, redan i […][...]

Today Is the Day släpptes i samband med fullängdaren Summer Sun från 2003 och därifrån kommer även titelspåret. Avslutande Cherry Chapstick kommer däremot från And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Här får vi en akustisk version långt från den larmiga från albumet. Versionen visar på att det finns melodier hos Yo La Tengo. Även när […][...]

Painful var avstampet in i ett mer homogent sound, skapat av bland annat producenten Roger Moutenot. Uppföljaren Electr-O-Pura är därför en helt fantastiskt album. Den velighet som fanns på Painful finns inte längre på 1995 års Electr-O-Pura. Electr-O-Pura är ganska stökig. Men den är bråkig på ett lite mer sofistikerat sätt än tidigare. Det är […][...]

Titeln vittnar om ett rent coveralbum. Den kallades ”coverskivan” fram till Yo La Tengo Is Murdering The Classics från 2006. Fakebook är inte en coverskiva. Nästan en tredjedel av spåren är Yo La Tengos egna, skrivna av Ira Kaplan och Georgia Hubley. Helt fräckt mäter de sig med Cat Stevens och John Cale. Tittar du […][...]

I år fyller hiphopen 30 år. Ola, Pontus och Karin uppmärksammar det med att lista tre producenters trettio bästa verk. När det kom till min tur att göra en special hade jag inga hiphopproducenter på lager. Producenter? I min värld? Phil Ek? Mike Mogis? Jubileum då? Jo. Vad ingen visste var att det är just […][...]

Jag älskar Yo La Tengo. De är för mig vad Jules var för Jim. Visst, det finns band jag har haft mer passionerade förhållanden till, men det är oftast till följd av vanlig hederlig rotlöshet. När tillfälliga förälskelser och snedsprång har bedarrat sitter vi alltid där, Yo La Tengo och jag, och vet att det […][...]

Den åttonde september får vi äntligen dra ner rullgardinen och begrava oss i ett nytt album från Yo La Tengo. Under våren har Georgia Hubley, Ira Kaplan och James McNew, efter en halvdan succé med Condo Fucks Fuckbook, stannat hemma i Hoboken och gjort utflykter till Nashville för att spela in Popular Songs. Om du […][...]