(Foto: Toni Kaarttinen (CC BY-NC 2.0) Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna tittare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha […][...]

Balearica-retrovågen som svepte fram som mest för några år sedan kanske har tappat det mesta av sitt omedelbara momentum, men som med alla musikgenrer plockade den inte ner skylten helt och hållet bara för att månadssmakerna skiftade. En av dem som fortsätter traska längs med balearica-stigen är kanadensaren Michael Silver, som jag först stötte på […][...]

Det är synd att säga att allt gått spikrakt när Deportees karriär hittills ska sammanfattas. Vad som från början var ett band som, med rätta, hyllades till skyarna redan innan första albumet All Prayed Up släpptes blev till ett skenande tåg som var nere på botten för att nu vara på rätt köl igen. Den […][...]

Jag höll på att ramla baklänges när jag läste vad Anders Nunstedt skrev i Expressen, att han inte mindes något av Primal Screams förra album (Country Girl!? Suicide Sally & Johnny Guitar!?) och antydde att han nog ändå gillade det här bättre. Sen delade han ut tre getingar och skrev nåt om disco och The […][...]

Fredrik Virtanen skrev för nån vecka sen en ganska känslosam krönika om den här låten. En krönika som fick mig att kolla upp vad han menade. Påstår snubben att han skippade midsommar till förmån för att lyssna på en skiva så måste jag lyssna. Han har rätt Virtanen. I stort sett. Jag har aldrig haft […][...]

Texten i SvD:s kulturdel om Christopher Hjorts bok om brittisk blues mellan 1965-1970 i allmänhet och Eric Claptons förehavanden i synnerhet var ett lika oväntat som välkommet inslag i kultursfären förra veckan. Att någon ens ids göra en helsida i en kulturbilaga om brittisk blues bör uppmuntras, att det sedan är gjort så pass metodiskt […][...]

Pressinformationen om Stars on the Wall är underhållande i sina stridigheter. The Go Find presenteras som ett band med drag från 70- och 80-tal, med genljud från popmusikens historia och referenser som Fleetwood Mac. Men utan att någonsin för den sakens skull låta retro. Ett band som inte förväntar sig så mycket av sin musik. […][...]

Jag har lyssnat mycket på den här skivan. Väldigt mycket. I snart två månader har jag malt den om och om igen för att jag bestämt mig för att skriva om den. Som jag har sökt efter ett anslag som fastnar, en textrad, något vackert eller något bedrövligt dåligt. Jag har försökt hitta vägar mellan […][...]

Inledande singelspåret på Zekes nya platta ”Dirty Sanchez” ”Let's Get Drugs” (0:52) sätter en standard som man blir anfådd av. Zeke sparar inte på krutet. Det är i alla fall vad man tror tills spår två – ”Rip and Destroy” (0:33)- går igång. Då vet man att det här är på allvar. Motörhead är ingen […][...]