Det roligaste med Timbuktu och ”Oberoendeframkallande” är att han tillsammans med sina kumpaner lyckats lura på ett intet ont anande svenskt folk några av de farligaste musikstilarna; världsmusiken och funken. Jag har suttit med hakan någonstans nere mellan knäna när hyllningarna ställt sig upp på rad i pressen samtidigt som Timbuktu med ett stolt flin […][...]

The Animal Five Stora Dans, kl 14:00 Jag råkar vandra förbi utanför Stora Dans samtidigt som The Animal Five slår an första ackordet, så jag bestämmer mig för att ge dem en chans. Minns att jag gillade en sjua de släppte för ett par år sen och trots ett och ett halvt år i Malmö […][...]

Öppningen är så avväpnande fantastisk att jag inte vill låtsas om att andra halvan av albumet ”To Give Is To Get” inte får mig att dansa i mitt vardagsrum eller på trottoarerna i Malmö. Den första hornstöten och den mjuka men obevekliga trumman i ”Wouldn't That Be Fun” är allt jag någonsin önskar mig av […][...]

[Brus] blev en rätt intressant bekantskap som mest dök upp lite på vinst och förlust, trots att jag var lite bekant med namnet. De tre låtar jag hörde var alldeles för lite för att egentligen komma med något utlåtande, men den lågmälda syntpopen gav helt klart mersmak att nosa vidare. Timbuktu & Damn levererade en […][...]

Generellt sett är Timbuk aldrig dålig. Men generellt får Timbuk ständigt sjua. Generellt om igen. Timbuktu har på något vis en hög genomjämn nivå. Det är aldrig någonsin dåligt. Men på sina studioalbum blir det aldrig heller det där extra fantastiska. Han verkar inte komma ifrån det denna gång heller. Inte heller går han ifrån […][...]

Att vara son till en av musikhistoriens största och sedan göra egen karriär är inte alltid så lätt. Fråga Ziggy Marley, Julian Lennon eller Dweezil Zappa. Räkna med att biografin inleds med orden ”the son of” följt av pappas namn. Jämförelserna blir oundvikliga och att nå de ikoniserades höjder är nära nog omöjligt. Välkommen in […][...]

Nej, jag kan inte. Jag har gått och väntat på att jag ska lugna mig ett tag nu. Tänkte ge det någon vecka, sen skulle jag nog tröttna och inte bli lika glad längre. Men varje gång jag tar och spelar den igen, så slår det mig. Den här skivan svänger så jäkla hårt. Timbuktu […][...]

Jazzen kryper fram ur sina skrymslen. I varje hörn, på varje klubb, i varje stad. Plötsligt pekar strålkastare och mikrofoner pekat samma mål. Det är inte bara jakten på nästa grej. Det är ett resultat av mognad. På små skivbolag har den odlats, utvecklats och getts frihet. Nu har den vuxit sig så stor och […][...]

I 1950-talets USA tilldelades svart musik plats i radio genom vita coverversioner på rhythm & blues-låtar. Vita artister, med Elvis Presley som lysande exempel, slogs om platserna på Billboard med låtar där de sjöng på ”svart vis”. Bland artisterna som blev omgjorda till covers fanns några svarta killar i en Doo Wopgrupp som hette The […][...]