När vi skrev september 2011 hade det helt plötsligt gått tio år sedan terrorattentaten i New York och ingen förstod riktigt var åren däremellan hade blivit av. Annars var det mesta som vanligt. Vädret kastade oss mellan hopp och förtvivlan, Grekland fortsatte krisa och världen med dem, Kikki Danielsson fortsatte gråta ut och så kom […][...]

Det är lätt att sakna det The Decemberists som fanns någonstans där innan The Hazards of Love. Rockoperan hade i och för sig sina höjdpunkter men det var inte det väderbitna Decemberists som hade luktat blöt ull och sjungit tills rösten sprack på Picaresque eller Her Majesty, The Decemberists. Ett Decemberists som tänker bort det […][...]

Det är snart ett år sedan The Decemberists släppte rockoperan The Hazards of Love, en lite ojämn historia som innehöll både transportsträckor och, som titelspåret representerar, något av det bästa The Decemberists kan. Den artonde januari släpps det helt vanliga albumet The King is Dead. Fram till släppdatum går det att lyssna hos NPR. Efter […][...]

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. När Colin Meloy, kreativ motor bakom The Decemberists och poplyrikens egen Percy Bysshe Shelley, hittade folksångerskan Anne Briggs EP The Hazards of Love bestämde han sig till exempel för att skriva en låt med samma titel. Det blev ingen låt. Det blev en rockopera. I […][...]

Låtlistan på samlingen Dark Was the Night gör mig lätt illamående. Nog visste jag att mitt musiklyssnande var förutsägbart, men snälla, låt mig vara. Här finns Yo La Tengo, The New Pornographers, Bon Iver, Gillian Welch, Andrew Bird och Grizzly Bear. Trettioen låtar till största delen amerikansk storbolagsindie. Bekväm, hyfsat slätrakad svenneamericana och akademikerrock. Allt […][...]

”I'll take no gold, miss. I'll take no silver. But I'll take those sweet lips and thou will deliver!” Som om det inte tidigare varit nog är ”The Crane Wife” ännu ett spektakel till historisk maskerad. Butchers, cinnamon och Babylon. Thou, askew och Patagon. Kaveldun och spjutspetsar. Spinning Jenny och bajonetter. Bandmedlemmarna själva i hatt […][...]

När jag såg The Decemberists förra hösten var jag mest irriterad över hur publiken behandlat Lou Barlow som strax innan ursäktande och hopkrupen runt sin gitarr framfört ett gäng låtar inför en suckande och väntande publik. Det var inte förrän The Decemberists stod på scenen som de amerikanska skolungdomarna lyfte blicken från den medhavda kurslitteraturen. […][...]