Jag vet inte hur många vi är som faktiskt ser fram emot en ny skiva med Papa Dee längre. Efter tre mer eller mindre ljumma släpp är inte heller mina förväntningar på topp och min första reaktion på ”Live It Up” var ganska sval.

Men den tar sig.

Det är inte mycket kvar av omgivningen från senast. Sundsvallsduon Monk och Payler som producerade det mesta på tama och ofarliga ”The Man Who Couldn't Say No” har bytts mot hetare internationella namn som Tony Kelly, Richie Stephens och Mafia & Fluxy. Men också unga svenska producenter som Oskar Skarp, Mo från Breakmecanix och så klart Chilly (leader riddim!).

Det är väl inte så att Papa gått och ställt sig i frontlinjen för att flytta reggaen framåt eller starta raggarevolution. Istället levererar han en skön, säker och välljudande modern reggaeskiva med låtar som absolut inte skäms för sig ens i internationell konkurrens. Visst kan jag tycka att han toastar lite för lite och sjunger lite för mycket. Men den här gången är det snyggt istället för smetigt, vändorna med Rocksteady Revue har betalat sig.

Papa Dee har sedan ”Funky Raggamuffin” släpptes 1988 karvat en helt egen nisch och hittat sin egen tydliga stil. Trots att han ömsat skinn och bytt musikaliska partners mellan i stort sett varje skiva är det omöjligt att missta honom för någon annan.

Gästerna skäms inte för sig heller denna gång. Lady Saw! Tanya Stephens! Danny English! General Degree! Annamaria Espinosa! Och så Richie Stephens då.

Lite förvånande är det att den riktigt snygga covern ”Murder in the Dancehall” inte fick bättre fart här hemma (ja det är Sophie Ellis-Bextors ”Murder on the Dancefloor”). Men det finns fler vägar in här. Titelspåret fanns med i ”Smala Sussie”. ”Man with the Plan” har redan släppts som sjua på Jamaica. ”How About It” är på väg ut just nu. Och det känns som om han lugnt kan fortsätta att släppa singlar.

Jag kan ändå inte komma ifrån att det känns som om det saknas en riktig smällare. Den där låten som kan få andra än oss redan övertygade att lystra. Kanske kan ”Good Vibes” med Tanya Stephens klara det. Samarbetet med Oskar Skarp, ”Unity”, förtjänar verkligen ett bättre öde än att sluta som bortgömt albumspår. Någon pophit i stil med till exempel ”Island Rock” har jag ändå svårt att hitta.

Slutsatsen är ändå att det här är ett styrkebesked och bevis för att Papa Dee fortfarande har mer att ge än som säker guide i P3.