En minut och tjugofyra sekunder in på Montreal-baserade duon Flowers and Sea Creatures debutalbum avbryts den vingliga indiegitarren av helt vilsekommet bjällerklang. Jens Lekman, tänker jag. Maple Leaves, tänker jag. Det är förstås väldigt bra. Läser i en text om skivan att Kosta Megalos, ena halvan av Flowers and Sea Creatures, har Giorgio Moroder och […][...]

The street where you lived The houses all gone The run down estate Where once was your home I’ve found the church where the read And I stood where you stood It didn’t feel the same But I came back again I knew I would - Kentish Town Det känns som att Everything But the […][...]

Att Caroline Laher och Franck Garcia ger ut sitt gemensamma projekt på Ben Watts Buzzin Fly-etikett kan på sätt och vis inte bli mer passande. Musiken på Left, och föregångaren Pain Disappears, består i grund och botten av samma huvudingredienser som Everything But the Girl. Åtminstone nittiotalets Everything But the Girl. Det var ju då […][...]

I glappet mellan Sades båda album Love Deluxe och Lovers Rock låg Stuart Matthewman, en fjärdedel av gruppen, inte på latsidan. Tvärtom var han en av nyckelspelarna i att bygga upp soulsångaren Maxwells karriär genom sin medverkan på både Maxwell’s Urban Hang Suite och uppföljaren Embrya. Han gav också ut albumet Sweetback tillsammans med de […][...]

Everything But the Girl-sångerskan Tracey Thorns tredje soloalbum ”Love and Its Opposite” släpps på livspartnern Ben Watts skivbolag Strange Feelings. Nu kan du höra det första smakprovet från nya skivan: låten Oh, The Divorces!. En låt som låter betydligt mer som Traceys debut, 1982 års A Distant Shore, än som hennes elektropopuppföljare Out of the […][...]

De gånger jag får frågan (förvånansvärt sällan) vilka tre röster jag skulle ta med mig till den öde ön så brukar svaret bli Helen Folasade Adu, Marvin Gaye och Everything But the Girl-sångerskan Tracey Thorn. Med tanke på att Sade släpper sitt första album på tio år i februari och med tanke på Marvin är […][...]

Paper Tigers kan ha varit det smartaste eller dummaste Sasu Ripatti gjort. Å ena sidan var det precis som behövdes efter makalösa The Present Lover för att sänka förväntningarna inför kommande släpp. Visa att Sasu iklädd sitt Luomo-alias faktiskt var mänsklig och kapabel att göra musik som inte var helt igenom överfantastisk. Att ta ner […][...]

Egentligen räcker det ju med ”Ben Watt” för att jag ska vara såld. Oavsett om det handlar om remix eller produktion. Nästan lika intressant är ”Buzzin’ Fly” tryckt någonstans på skivetiketten – virtuell eller verklig. Det mesta som bolaget släppt sedan födseln har varit väldigt, väldigt bra. Så med andra ord: när det blev dags […][...]

Ibland undrar jag varför vi i Sverige inte delar ut medaljerna till våra idrottsmän innan de åker iväg till de stora tävlingarna. Innan allt drar igång har vi ju ett gäng guldmedaljer som bara ligger och väntar på att följa med hem. Väl där slutar det som vanligt med någon fjärdeplats och ett brons. Samma […][...]

Till en början känns det rejält överraskande att bolagschef Ben Watt valt Pain Disappears som Buzzin’ Flys första ”riktiga” artistalbum. Bolagets tidigare fullängdare har varit antingen samlingar eller remixskivor som även om de över tid rört sig från djup fyllig mjuk house till de senare släppens betydligt mer avskalade och technofierade uttryck absolut inte skvallrat […][...]