Lemonade tog sig från San Francisco till Brooklyn, från experimentell dansmusik till en överkokande soppa av ljud. I år har de släppt en remixskiva och en EP. Vilket är årets album? Delorean - Subiza Vad kommer ni komma ihåg från musikåret 2010? Rökmaskiner, pitchade röstsamplingar, S&M, trance synthar, lycksalighet. Vad ser ni fram emot 2011? […][...]

Att jobba med Alec Empire 2009 känns i ärlighetens namn inte så intressant. Eller? Det kanske är dags för den gamle Digital Hardcore-kaptenen att återvända till skutan? Inte för att han egentligen lämnat den, åtminstone inte om vi ska diskutera produktivitet, men det var nog ett tag sedan Empire kändes riktigt relevant. När Patrick Wolf […][...]

Det är i princip jul. I första hand märks det på trängseln i alla butiker. Så i stället för att ta ut din ilska över alla långsamma människor framför dig i kön, i rulltrappan eller på gatan kan du avreagera dig med hjälp av dagens låtar. Bland andra Nas tillsammans med Puff Daddy (som han […][...]

Jag kommer ihåg när Alec Empire spottade på allt omkring sig för att det var så förlegat. Han slog pannan blodig mot distmattor och missljud för att han, Carl Crack och Hanin Elias inte tålde hur samtiden var. Atari Teenage Riot var ett mittenfinger mot allt som stod still. Förr skrattade Alec Empire åt metal […][...]

1994 släppte Sator skivan som kom att bli deras sista (?) gyllene stund. Femton krispiga punkklassiker i nya förpackningar. Ett projekt som andades hundra procent kärlek. Tio år senare har fyra andra rockveteraner samlats i en studio för att göra samma sak. Den gemensamma nämnaren stavas Avengers, San Fransisco-bandet som höll ihop i två år […][...]

Hon är den galnaste jäveln, den egensinnigaste dåren och den coolaste bruden. Åtminstone känns det så när "Fatherfucker" precis tonat ut. Då tänker jag på henne som en hävstång som välter och en murbräcka som slår sönder stora tunga strukturer av förutfattade meningar och dumhet. Det börjar med "I Don't Give a Fuck" och vem […][...]

Det är en sorgsen Alec Empire som satt ihop den här skivan. Han säger att han inte längre vill vara politisk på ett utåtriktat sätt. Inte längre störta världen i eld och svavel för en ny världsordning, i alla fall inte just nu. Kanske har han gett upp, kanske tog bara den sortens energi slut […][...]

Alecs soloskivor har aldrig varit samma sak som Atari Teenage Riots. Alltid konfronterande, men inte på samma sätt. ATR konfronterar och attackerar omvärlden. Alec Empire är konfrontativ också som soloartist, men ofta inåt sig själv. Det känns mer fokuserat den här gången. Annars brukar hans soloskivor mer vara en ventil för att experimentera utanför ATRs […][...]

The Hives, Majgull Axelsson, Mo Wax, Atari Teenage Riot. Pink Floyd, Tom Waits, Steppenwolf, Led Zeppelin, Kool G Rap, Mos Def, Fläsket brinner, Radiohead, Chet Baker, Crosby Stills Nash & Young, Portishead, Janis Joplin, Roni Size, Deltron 3030, Beck, Jon Spencer och The Goats. Där har ni några av de namn som Mat åt far […][...]

Fjolåret var tufft. På musikfronten alltså. Det dukas upp ett storslaget smörgåsbord av elak, skruvad och kompromisslös rockmusik. Death metal-veteranerna Cannibal Corpse manglade sina lyssnare sönder och samman med ”Bloodthirst”. Neurosis visade upp nya vägar för den noise kräsne på ”Times of Grace” och den synnerligen innovativa mörker konstellationen Today Is The Day skrämdes med […][...]