Nyckeln till Sonik Kicks är att inse och acceptera att vad man ser inte är vad man får. Det är givetvis omöjligt att förbise Wellers resumé och det estetiska bagage den för med sig (även om farbror Paul gärna kunnat spara lite på brun-utan-sol-sprayen de senaste åren), men musikaliskt har han befunnit sig någon helt […][...]

Att beskriva musik med begreppet eskapism känns numer genom en flitig överanvändning, där undertecknad är en av de många medskyldiga, rätt uttömt på sin betydelse. Men efter att ha tillbringat en långhelg insvept i Malmös fuktiga novemberdimma, en tillvaro lika färgglad och nyansrik som bilden som pryder Korallrevens debut, har just densamma med benäget understöd […][...]

Efter ett antal kosmiska utflykter som en av kaptenerna i den norska rymddisco-flottan har Joachim Dyrdahl på sitt tredje album åtminstone tematiskt landat på en betydligt mer jordnära plats. Sagara är inspirerad och till stora delar bestående av inspelningar han gjort på Java under en studieresa kring den indonesiska gamelan-musiken. Grundidén var att förena gamelans […][...]

Seven Stars är det första Christian Fennesz släpper ifrån sig helt under eget namn sedan 2008 års Black Sea. Möjligtvis är ”helt under eget namn” en aning missvisande, eftersom österrikaren ofta har lika många järn i elden som mångfaldige samarbetspartnern David Sylvian. Men hursomhelst; Seven Stars är mest Fennesz. Speciellt under fjolåret dök det upp […][...]

Helt enkelt har det väl aldrig varit att hålla reda på Faust. Sedan tidigt sjuttiotal är det en lång räcka start, stopp, skivor och många medlemsbyten. Just den här inkarnationen av Faust består av Jean-Hervé Peron, Zappi Diermaier, James Johnston och Geraldine Swayne. För att krångla till det ytterligare en aning existerar leder en annan […][...]

En svartinramad jorduppgång. Precis så låter Prologue. Som omslaget. Jag vet egentligen inte mer om Older än när albumet Inside of the Tears kom 2006. Fyra år senare kom Prologue – 24 minuter musik – utgiven precis som förra gången av spanska Irregular. Bara 24 minuter. Men 24 av 2010 års vackraste minuter. Resan börjar […][...]

Att lyssna på Valla är lite som att sitta på en karg klippa en sommarkväll och höra musik långt borta i fjärran genom ett sus av vind och insektsorkestrar. Naturtemat är uppenbart från första sekund, redan innan du lyssnar till och med eftersom alla sångtitlar har namn som Över floden och Stenar viska. Hela skivan […][...]

Come here. Mörker och knaster. Piano och melodier som smulas sönder i korsdraget. Stråkar och det blåaste av blått. Maskinella hjärtslag och känslor som fastnar i sprickorna. Röster från en radioapparat som för alltid fastnat mellan två kanaler. Come. Here. Minimalistisk techno möter Chopin möter ekon av dub långt bort i fjärran. Fjäderlätta klockspel och […][...]

Den största snackisen inför Black Noise har kretsat kring att Animal Collectives Noah Lennox sjunger på spåret Stick to My Side. Ett faktum som fått en del technopurister att uttrycka sitt tydliga missnöje både mot Panthan själv, Hendrik Weber, och mot Rough Trade som givetvis då måste vara medskyldiga till ett sånt helgerån. Så vi […][...]

Jag vet inte om trion Matt Parker, Chris Amblin och Ayu Okakita skulle hålla med om påståendet att det är väldigt svårt att peka ut ett specifkt sound som kännetecknar Nedry. Men när man på deras debut kastas från elektronisk valiumambient till skenande distade rockgitarrer via ett stop i främre Orienten inom loppet av ett […][...]