Foto: Ralf Strathmann Peter Tägtgren är en man av dubbel natur. Å ena sidan frontman för Hypocrisy och det egna bandet Pain. Å andra sidan något av en ensamvarg som trivs bäst på sin egen kant i skogen i Dalarna. – Det är skönt att man är lite av en bondmänniska, säger han. Även hans […][...]

Två kvalitetsaspekter för skivor brukar vara när de kommer från det holländska promobolaget Evil Bitch 666 och innehåller medlemmar från Kyuss. Hermano ståtar med John Garcia. ”Live at W2″ är som titeln antyder en liveplatta, inspelad på klubben W2 i Holland. Det är en kavalkad av stoner rock, om än av det mer rockiga slaget. […][...]

Malmös Disco Volante plockar upp samma stafettpinne som The Hellacopters plockade upp med debuten ”Supershitty to the Max”. Och tur är väl det, när Nick Royale och co sedan länge gått vidare och förfinat sitt sound. Inte så att det egentligen har funnits något tomrum att fylla, men ingen skiva har egentligen varit lika bra […][...]

Med senaste plattan ”Relix XIV” i relativt gott minne var inte mina förhoppningar speciellt höga inför Overkills spelning, men när det vankas gammal thrash metal är jag ändå alltid sugen. Och tur var väl det. För Overkill visade verkligen var skåpet ska stå. Stenhårt, piggt och fyllt med energi intog veteranerna Sweden Rock Festival. ”I […][...]

Kjell Alinge skulle nog inte uppskatta den här skivan. Mannen efterlyste härförleden rockens, den reaktionära och tillbakablickande rockens, död. Elvis är roten till allt ont och lik förbannat får vi dras med honom. I Small Jackets universum har tiden stått still. Visserligen har de rört sig framåt sedan Elvis, men inte så värst långt. Italienarnas […][...]

Den finska rocken och jag har ett ambivalent förhållande. Jag har genom åren haft svårt för finska band, inget har riktigt träffat rätt, förutom folkölsfyllorna i moppeåldern när Klamydia vevades i stereon och Finntrolls humppa-metal möjligtvis. För några veckor sen damp även Chaosbreed ner i mitt liv och jag utnämnde den till den bästa finska […][...]

Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta ett gitarrsolo… förrän jag hörde Angus Young på Wembley Arena! Det var svettiga mjukisbrallor, alla nävar i luften till ”Thunderstruck” och musiken gick rakt in i magen, i benen, i huvudet. För det är inget krux med AC/DC. Inga flashiga trummfills, finlir på gitarrerna och matematik för hjärnan. Det […][...]

Den andra editionen av den här skivan kom några månader efter att originalversionen dragits in. (Jag recenserade förra versionen den 19 augusti 2001 och om du vill veta mer om gruppen och skivan kan du klicka på länken intill och komma tillbaka hit sedan.) The Neptunes är ett flitigt anlitat producentteam i USA för tillfället […][...]

Det börjar som en motsats till Minor Threats Out of Step, med tillsats av motorolja. ”Drunk, horny and drunk / Horny and drunk / Yes we were drunk”. En åsnespark. Donkeypunch. Det är ganska dumt, men va fan. Sen kommer lite skön oljig rock som får mig att minnas en tid där den enda skivan […][...]

”I don't mind being called a nerd. We are the people who are proud of being smart, being witty and being clever when everyone else doesn't understand. That's what we do, that's the flag we're raising and waving.” (Pharrell i N*E*R*D) N*E*R*D består till två tredjedelar av producentparet The Neptunes, alltså Pharrell Williams och Chad […][...]