Malmös Disco Volante plockar upp samma stafettpinne som The Hellacopters plockade upp med debuten ”Supershitty to the Max”. Och tur är väl det, när Nick Royale och co sedan länge gått vidare och förfinat sitt sound. Inte så att det egentligen har funnits något tomrum att fylla, men ingen skiva har egentligen varit lika bra som The Hellacopters debut. Nu ska det väl ärligt sägas att inte heller ”Blood on the Walls” mäktar med att axla manteln fullt ut, men det är en trevlig bekantskap ändå.

Disco Volante har figurerat på scener landet runt i några år och även gett ifrån sig några singlar, varav den senaste kunde ses på ZTV ett tag. ”Black Heart” är dock utelämnad från fullängdaren ”Blood on the Walls” som släpptes i oktober.

Svettiga öppningsspåret ”Burn in Hell” är en explosiv skapelse som sätter ribban för resten av albumet, en ribba de sen inte tar sig över någon mer gång. Det är den enda låt som närmar sig den energi som man kunde uppleva på Arvikafestivalen 2003 när bandet framförde ett halvtimmes-set. Förvisso vittnar den om potential hos bandet och jag hade verkligen velat ha fler låtar av samma kaliber. Vill man inte alltid det?

I och med droppandet av The Hellacopters debut torde gruppen vara musikaliskt inringad redan: det handlar alltså om skitig rock 'n' roll med gott om gitarrsolon med uppdragna axlar. Varken mer eller mindre. Och ärligt talat hade jag blivit riktigt förvånad om det hade dykt upp andra grepp på skivan.

Vid sidan av ”Burn in Hell” är det gamla singelspår som ”Ol' Dirty Pike” och ”Pocketcock” som tilltalar mest, även om inget spår är direkt dåligt. Avslutande titelspåret rundar av skivan med sina AC/DC-doftande verser. Snyggt!