Jag har ingen recensionsidé. Sorry, /David[...]

Det har varit löftet som Bob hund givit till sina vänner redan innan Thomas bröt foten efter att hoppat fem meter upp i luften. Från det där benbrottet tog sig bob hund bara högre och högre. Så långt att de slutade vara konsekventa med sina gemener. De var högt över världen som James Cagney och […][...]

Det finns få band vi skrivit mer om. Det finns inget annat band jag har en så komplett låtsamling av i min bokhylla. Det har ändå känts allt mindre viktigt med åren att köpa de nya skivorna. Det krävdes till och med en ordentlig rea innan jag köpte den där samlingen (trots att jag visste […][...]

Det är lika omöjligt att betygssätta den här skivan som det är att värdera bob hund som band. De som har hört bob hund tidigare och aldrig förstått dem kommer nog inte göra det nu heller. Även om de kanske borde. De som hängt med under hela eller delar av bob hunds livstid kan inte […][...]

Jag tycker mycket om bob hund. Jag vet inte om jag kan beskriva det på annat sätt. Jag är inte kär i bob hund, eller på något annat sätt förälskad. Jag tycker om dem, så där innerligt som jag tycker om semlor eller när jag får bada naken i en mörk insjö sent en julinatt. […][...]

Det finns många känslor som är bra att bygga musik på. Glädje är en, sorg en annan och ilska en tredje. I början byggde Bob Hund musik på glädje. Det resulterade i två fantastiska släpp som är bland de käraste skivorna i min skivsamling och Bob Hunds allra bästa skivor. En fantastisk singel passerar också […][...]

1998 års platta! När man väl konstaterat detta återstår bara att motivera varför?!? Detta musikaliska fenomen som är världsbäst i deras egna patenterade bob hund-genre är alltså tillbaka med en ny fullängdare. Även om ”Jag rear ut” saknar en hitlåt av riktigt samma kaliber som ”Düsseldorf” från ”Omslag: Martin Kann” så tycker jag att den […][...]

”Vår orkester heter bob hund och vi är de enda som kan säga det!”. Det ligger mycket i den kommentaren. Thomas Öberg – förlåt, Rock-Thomas, ska det vara – är en av de få artister som verkligen behärskar det här med mellansnack på konserter. Det brukar oftast bli tråkiga transportsträckor mellan låtarna, där sångaren i […][...]

Jag gjorde en tågresa tillsammans med en gammal vän idag. Vi möttes på tåget i Hallsberg och gjorde sällskap genom det svenska landskapet upp mot den kungliga huvudstaden, Stockholm. Vi pratade gamla minnen och vad som hänt sen sist. Jag la märke till att den tidigare individanalyserande vännen hittat en ny gnista i politiken. Bob […][...]

Jag erkänner att min bekantskap med bob hund faktiskt inleddes med ”Omslag: Martin Kann”. Jag hade nog hört en del av vad de gjort tidigare, men aldrig fastnat i träsket riktigt. Ska jag vara helt ärlig var det inte ens fullängdaren som drog mig närmare bob hund. Den släpptes redan i augusti 1996, men det […][...]

Så sade alltid min gamle, och inte allt för käre, musiklärare på gymnasiet. Om det sedan handlade om föregående veckas operapremiär i den kungliga huvudstaden, uruppförandet av ”Trollflöjten”, eller dagen då de afrikanska rytmerna först såg dagens ljus, spelade mindre roll. Det må vara hänt att den här singeln heter ”Dansa efter min pipa”. Det […][...]