Den tredje volymen i BPitch Controls samlingsserie Camping firas med en turné som började hemma i Berlin i mars och kommer att avslutas i Bryssel om någon vecka. Igår slog de ned på Industrial Copera, Granada. Copera är som namnet antyder en gammal industrihangar långt ifrån det mesta, och tillika den största klubben/konsertscenen i Granada. […][...]

London: Check. Konst/skådespeleri: Check. Mode: Sådär. Koppling till häftigt skivbolag: Check (Transgressive). Det går att avsluta recensionen där. Noisettes bakgrund gör att fördomarna poppar upp slentrianmässigt som svampar i ett holländskt växthus. Onda visioner om skitband som Kaiser Chiefs, The Horrors, Art Brut etc. tumlar runt i huvudet. Lyssna lite. Lyssna lite mer. Lång tid […][...]

Client har aldrig riktigt träffat målet. Med undantag för ett par ordentliga fullträffar har de alltid vinglat runt lite i vägkanten. Varken den självbetitlade debuten eller 2004 års City var vad man ville att det skulle vara. Och nu trillade trean ner. I och med Heartland är det meningen att man ska lägga märke till […][...]

Blod, sex, skit, rök och död. Det är helt okej. Det är däremot inte det här: ”It's going to be a beautiful day/So too the bluebirds say/As I take your hand and you take my kiss/And we take the world”. Patrick Wolf i dur är fel, fel, fel. Som tur är lägger han av med […][...]

Utpräglade technolabeln BPitch Control vidgar i och med släppet av Damero sina vyer åtminstone litet; det går inte att dansa till ”Happy in grey”. Marit Posch, till vardags promotionansvarig för just BPitch, står som ansvarig bakom aliaset Damero, under vilket hon gör lätt, ambientlutande elektronisk pop. Det börjar med ett deja-vu. Knastret på inledande ”Mope” […][...]

Jag, Martina. Har varit tvungen att formulera femtioelva presentationer de senaste veckorna, nu börjar idéerna tryta. Uppväxt på Banshees, Bowie, X-Ray Spex (mor), finsk tango (far) och Spice Girls (jag). Älskade Smashing Pumpkins (återföreningen får mig att vilja gråta blod), upptäckte glamrock, upptäckte Joy Division, kom på att punk generellt kändes ganska trist, försökte gilla […][...]

Spansk pop har en tendens att kännas åtminstone en aning fånig. I alla fall för den som är van vid den engelska språkmelodin. Spanska är liksom … blod, svett och tårar, medan engelskan dricker sitt afternoon tea (lätta klyschor: 1). För mig tog det x antal månader att vänja sig något som först kändes som […][...]